27 aug Vem står upp för mänskliga rättigheter inom psykiatrin?

När brittiska läkare protesterar mot obligatorisk kemisk kastrering av sexualbrottslingar gör de det i etikens namn. Men inom psykiatrin är tvångsmedicinering och behandling utan samtycke vardag – trots brist på vetenskapligt stöd. Varför väcker inte det samma upprördhet?

I Storbritannien pågår just nu en debatt om obligatorisk kemisk kastrering för sexualbrottslingar. En åtgärd som genom åren även diskuterats i Sverige. Flera ledande medicinska experter har reagerat starkt och uttrycker att läkare inte får bli verktyg för social kontroll. De menar också att det är etiskt oacceptabelt att använda obligatorisk medicinsk behandling i förebyggande syfte – alltså för att minska risken för framtida brott – snarare än för att behandla ett konkret medicinskt tillstånd.

Samtidigt är det just detta som är vardag inom psykiatrin: tvångsåtgärder och medicinering mot individens vilja används ofta, inte i första hand för att minska lidande, utan för att hantera risk – för vården, för samhället, eller för patienten själv.

Det är sedan länge välkänt att det saknas tillförlitliga metoder för att objektivt fastställa vem som lider av en så kallad ”psykisk sjukdom”. Psykiskt lidande är komplext och ofta ett uttryck för svåra livsomständigheter snarare än ett medicinskt tillstånd, en störning eller en dysfunktion. Ändå är det vanligt att individer inom psykiatrin utsätts för långtgående behandlingar, såsom tvångsmedicinering och elchocker – trots att forskningen inte kunnat visa några tydliga positiva långtidseffekter. Däremot är de många gånger omfattande negativa effekterna väldokumenterade, både vad gäller fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Att läkare i Storbritannien tydligt markerar mot tvångsmedicinering av dömda sexualbrottslingar visar att det finns etiska gränser – och att de spelar roll. Frågan är varför samma etiska principer inte gäller för människor i psykiatrisk vård. Hur kan det komma sig att personer som söker hjälp för psykiskt lidande löper större risk att förlora sin kroppsliga autonomi än de som dömts för allvarliga brott?

Lasse Mattila