Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

En promenad på minnenas aveny

Finland. En plats där varje dag är en promenad på minnenas aveny. Och det finns många minnen. Det som är fantastiskt är att det i flera av mina barndomsmiljöer fortfarande finns människor som kan berätta, som fanns där när det begav sig. Det är fint men också på gränsen till lite surrealistiskt. Att våra grannar från 40 år tillbaka i tiden fortfarande bor kvar. Och minns.

Idag besökte jag barndomens Kilo, en stadsdel i min forna hemstad Esbo. Den plats och det hus som jag har de flesta av mina barndomsminnen ifrån. Det var där jag bodde med min mamma och det var också där som min mamma dog i en brand i hemmet efter flera års alkoholmissbruk.

Idag är huset och trädgården väl omhändertagna, till skillnad från när min mamma och jag bodde där. Timo och Anni, som efter att jag flyttat till Sverige för att förverkliga min barndomsdröm inom fotbollen köpte huset av min bror Markku och mig, har förvandlat platsen till en oas. Inne i huset, som för övrigt är renoverat, finner man fortfarande bastuskopan och bastutermometern som jag gjorde i träslöjden för sisådär 35 år sen.

Grannarna Koivunens bor kvar. Det var till Olavi och Anja som jag gick när jag som 12-åring kom hem från träningen och möttes av brandbilarna och av förstörelsen den novemberkvällen som branden ödelade stora delar av huset. Det var därifrån som min 12 år äldre bror, Markku, hämtade mig för att efter flera års frånvaro från hemmet återvända till mitt liv och bli min målsman fram till det att jag flyttade till Sverige fem år senare.

I skogen intill kan man fortfarande hitta resterna av kojan som jag och barndomskompisen Riku byggde 4-5 meter upp i träden. Ett av våra många upptåg som i ärlighetens namn hade kunnat sluta hur som helst.

Jag tror att det är bra att vi ibland påminner oss själva om varifrån vi kommer och om vilken resa som lett oss dit vi är idag. Det är på något sätt först då som vårt förflutna kan integreras med nuet och skänka mening inte bara för det som varit utan också för det som är – liksom för framtiden.

Lasse