Hur public service reproducerar och sprider osanningar om SSRI
/

Hur public service reproducerar och sprider osanningar om SSRI

Spotify

För en tid sedan initierade Sveriges Radio (SR), tillsammans med bl.a. Sveriges Television (SVT), ett samarbete kring faktagranskande journalistik. Ett samarbete som kommit att bära namnet Faktiskt. Syftet med samarbetet är enligt projektets hemsida att ”bidra till en öppen, inkluderande och faktabaserad offentlig debatt”, vilket givetvis är både viktigt och eftersträvansvärt. Men hur fungerar denna faktagranskande process i verkligheten, och vilka bilder reproducerar och sprider våra ledande public service-bolag i sitt arbete med att skildra verkligheten?

För två månader sedan skrev jag en debattartikel om riskerna med förskrivningen av antidepressiva läkemedel (SSRI) till barn och unga. Efter publiceringen av min debattartikel i Aftonbladet den 12 mars har jag från nära håll fått ta del av hur våra public service-bolagens ”faktagranskande” processer egentligen fungerar. Och det jag fått bevittna gör mig både skrämd och oroad.

Uppvaktad av Sveriges Radio

Dagen efter att min debattartikel publicerats blev jag uppringd av faktagranskaren Maja Lagercrantz på Sveriges Radio. Lagercrantz uttryckte sig vilja använda min debattartikel som ett test i att prova den faktagranskande processen i ett simulerat läge inför lanseringen av projektet Faktiskt. Det som Lagercrantz särskilt uttryckte sig vilja ”provgranska” var mitt påstående i artikeln om att SSRI ökar självmordsrisken 3-4 gånger efter påbörjad behandling. Lagercrantz efterfrågade mina referenser till detta påstående, och jag förmedlade dessa till henne. Lagercrantz lovade därefter att återkomma till mig med resultatet av sin faktagranskning.

När jag en vecka senare får ta del av Lagercrantz och Sveriges Radios ”faktagranskning”, slås jag av häpnad över både tillvägagångssättet och slutsatserna av ”faktagranskningen”. Jag kommer nedan att dela med mig av själva ”faktagranskningen” som jag fick till mig skickad, samt mitt svar till Lagercrantz och Sveriges Radio. Jag vill betona att även om jag är kritisk till Sveriges Radios ”faktagranskande” process som sådan, så har jag upplevt bemötandet från Lagercrantz som mycket positivt (bortsett från uteblivna återkopplingen efter att jag informerat henne om att jag avser att publicera deras ”faktagranskning”).

För att få både ”faktagranskningen” och processen i sin helhet i ett sammanhang, rekommenderar jag att du som läsare först läser min debattartikel i Aftonbladet den 12 mars 2018. För kännedom kan också nämnas att de ”faktagranskningar” som projektet Faktiskt genomför utmynnar i ett betyg om ”sanningshalten” av olika i offentliga debatten förekommande påståenden. Skalan för betygsättningen ser ut som följande:

  • Faktiskt helt sant: Faktan i påståendet är korrekt och entydigt, och delas i ett rättvisande och korrekt sammanhang.
  • Faktiskt delvis sant: Påståendet grundar sig i fakta som i sig är korrekt eller entydig. Kontexten kan vara korrekt eller delvis korrekt, men ger inte en hel bild av det som påstås. Påståendet är del av ett selektivt budskap, där information som kan tala emot påståendet inte också framgår. Det finns fakta som delvis talar emot påståendet, men en övervägande del av faktan talar för det.
  • Faktiskt oklart: Det går inte att få ett entydigt svar på frågan om påståendet är sant. Antingen för att det inte finns några trovärdiga eller allmänt tillgängliga källor som rör påståendet, eller för att de källor som finns inte ger en tydlig slutsats.
  • Faktiskt delvis falskt: Faktan i påståendet är till stor del felaktig eller missvisande. Faktan används i ett felaktigt sammanhang, även om delar av faktan i sig är korrekt. Fakta som tydligt talar mot påståendet utelämnas. Det finns källor som talar emot påståendet och de källorna är i överlag fler och/eller mer trovärdiga än de som talar för.
  • Faktiskt helt falskt: Ingenting i påståendet är sant, det är helt påhittat.

……………………………………………………………………………………………………………………………

Sveriges Radios ”faktagranskning” av påståendet i min debattartikel om att SSRI ökar risken för självmord 3-4 gånger efter påbörjad behandling:

Det är faktiskt oklart om SSRI ökar risken för självmord 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Lasse Mattila att ”SSRI ökar risken för självmord 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling”. Det stämmer att man i studier sett en ökning av antalet självmord under de första veckorna av SSRI-medicinering. En del patienter får biverkningar som oro och ångest när de börjar ta SSRI-preparat, men den ökade självmordsrisken kan lika gärna bero på att de som får SSRI förskrivet ofta lider av depression, vilket i sig ökar risken för självmord. Den studie som debattören bygger sitt påstående på slår inte fast något orsakssamband mellan SSRI och självmord. Påståendet är ryckt ur sitt sammanhang och i debattartikeln nämns inte att det finns stark evidens för att SSRI totalt sett lindrar depression och förhindrar självmord.

Faktagranskning TEST

Påstående
SSRI ökar risken för självmord 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling

BETYG: Faktiskt oklart

Kontext

I en debattartikel med rubriken Förbjud antidepressiva till barn och ungdomar skriver socionomen och debattören Lasse Mattila att ”SSRI ökar risken för självmord 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling”. Artikeln publicerades i Aftonbladet den 12 mars 2018.

Sammanfattning

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Lasse Mattila att ”SSRI ökar risken för självmord 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling”. Det stämmer att man i studier sett en ökning av antalet självmord under de första veckorna av SSRI-medicinering. En del patienter får biverkningar som oro och ångest när de börjar ta SSRI-preparat, men den ökade självmordsrisken kan lika gärna bero på att de som får SSRI förskrivet ofta lider av depression, vilket i sig ökar risken för självmord. Den studie som debattören bygger sitt påstående på slår inte fast något orsakssamband mellan SSRI och självmord. Påståendet är ryckt ur sitt sammanhang och i debattartikeln nämns inte att det finns stark evidens för att SSRI totalt sett lindrar depression och förhindrar självmord.

Bakgrund

Under senare år har förskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat kraftigt i Sverige. SSRI, som står för Selektiva serotoninåterupptagshämmare, är den vanligaste typen av antidepressiva läkemedel. Att SSRI fungerar antidepressivt har slagits fast i flera studier. Det visar bland annat den här forskningssammanställningen som publicerades i tidskriften Nature 2017. Det finns också en svensk studie från 2009 som visar att den ökade förskrivningen av SSRI minskat självmordsfrekvensen.

Läkemedelsverket rekommenderade 2017 SSRI och psykoterapi som förstavalsbehandling vid depression. Och enligt Socialstyrelsens rekommendation från 2017 bör hälso- och sjukvården erbjuda antidepressiva läkemedel (som alternativ till psykologisk behandling och fysisk aktivitet) till vuxna med lindrig till medelsvår depression. Avgörande för rekommendationen är att sjukdomen är allvarlig och att många blir hjälpta av medicinering.

Men det finns också en rad biverkningar med SSRI, framför allt under den första tiden. Biverkningar kan vara ökad oro, ångest och sömnproblem. En debatt pågår därför om riskerna och nyttan med SSRI.

Lasse Mattila tar i sin debattartikel i Aftonbladet framför allt upp riskerna med att barn och unga medicineras med SSRI i Sverige idag. Det finns flera studier, tex den här som publicerades i British Medical Journal 2009, och den här från Archives of General Psychiatry 2006, som visar på ökad självmordsrisk hos barn och unga som får SSRI-preparat.

Debattörens källor

I telefonsamtal och mejl berättar Lasse Mattila att han bygger påståendena i sin artikel på Peter C. Gøtzsches bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Peter C. Gøtzsches är en dansk internmedicinare och debattör som är mycket kritisk till psykofarmaka i allmänhet. I Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse driver Peter C. Gøtzsches tesen att läkemedelsbolagen ”köpt” många av forskarna som studerar, läkarna som förskriver och myndigheterna som godkänner läkemedlen men att preparaten i själva verket är verkningslösa och i många fall livsfarliga.

När det gäller påståendet om ökad självmordsrisk med 3 till 4 gånger så hänvisar Lasse Mattila till en svensk studie som Gøtzsche nämner i sin bok. På sid 99 skriver Gøtzsche:

”Som jag sade nyss har korrekt genomförda observationsstudier krossat myten om att antidepressiva skyddar mot självmord. En sådan studie från Sverige, där människor var sina egna kontroller, visade att risken för självmord ökade 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling med SSRI.”

Studien som nämns i boken är: An Association between Initiation of Selective Serotonin Reuptake Inhibitors and Suicide – A Nationwide Register-Based Case-Crossover Study från 2013.

Vad säger egentligen källan?

I den svenska studien som påståendet bygger på kartlades 5 866 självmord i Sverige mellan 2007-2010. 186 av självmorden inträffade 1-28 dagar efter att personerna medicinerats med SSRI. Som kontrollperiod undersökte forskarna hur många av dessa personer som ett år tidigare fått SSRI-förskrivning.

Resultatet visar att självmord var 2,7 gånger vanligare hos män och 4,3 gånger vanligare hos kvinnor under de 28 första dagarna av medicinering av SSRI. Allra störst är risken under dag 8-11 efter insättande. Risken ökar med stigande ålder, enligt studien.

Trots att studien visar på en ökad självmordsrisk för patienter som tar SSRI-preparat kan studien inte slå fast något orsakssamband. Det kan vara så att personerna får SSRI utskrivet när deras depression fördjupas. Fördjupad depressionen kan då förklara självmorden snarare än SSRI-preparaten. Andra studier har visat att 30-40 procent av patienterna inte svarar på SSRI, då kan det vara bristen på effekt snarare än en negativ effekt som – i kombination med depression – leder till självmord.

Men det finns också andra möjliga förklaringar till den observerade ökningen av självmord i samband med SSRI-förskrivning. Vanligt förekommande biverkningar är oro, ångest och självmordstankar. Det finns också teorier om att antidepressiva medel har en tidig “aktiverande effekt” som ger deprimerade patienter energi att fullfölja självmordstankar innan den antidepressiva effekten träder i full kraft.

Universitetslektorn och läkaren i socialmedicin, Rickard Ljung är huvudansvarig för artikeln och förklarar över telefon:

– Hypotesen bakom SSRI som en trigger är att när man får behandling så mår man lite bättre och får lite kraft och energi att begå självmord.

Skulle den effekten även kunna inträffa om man mår bättre av någon annan orsak än läkemedel?

– Ja absolut, och just den här energin att göra någonting. Om du har fått SSRI ett bra tag mår du ju bättre och då skyddar ju det för då har du ingen lust att begå självmord, men just att du får den här lilla energin att göra det som kommer lite tidigare än behandlingseffekten, att du faktiskt inte är lika deprimerad längre. Det är ju ett snårigt område.

Räknar man in hur många självmord som man undviker genom medicinering?

– Det har inte vi tittat på i de här studien. Det är ju själva taken med behandling att man ska minska psykisk sjukdom och därigenom suicid i förlängningen, det är en av grundtankarna med behandlingen. Men vi har inte tittat på hur många liv SSRI räddar. Vi tittar bara på just: kan det vara så att när det sätts in så mår man lite lite bättre så att man får lite lite kraft att tyvärr göra ett suicidförsök, det är den mekanismen som man har tänkt.

Forskarna skriver i artikeln att det inte är säkert att det finns en kortsiktig ökning av självmordsrisk vid insättning av SSRI. De understryker också att de inte avråder från förskrivning av SSRI eftersom det finns bevis för att SSRI hjälper deprimerade patienter. Att som Gøtzsche påstå att studien ”krossat myten om att antidepressiva skyddar mot självmord” stämmer alltså inte. Tvärtom understryker forskarna att SSRI skyddar mot depression, och de skriver: ”eftersom depression är en viktig orsak till suicid är varje försök att behandla depression nödvändig om man vill förebygga suicid.”

Sammanfattning

När Lasse Lasse Mattila skriver att ”SSRI ökar risken för självmord 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling” så stämmer det i strikt bemärkelse om man tittar på just denna studie och med ”efter påbörjad behandling” menar inom 28 dagar efter insättande. Men som läsare får man lätt intrycket att risken ökar under hela behandlingen, vilket alltså är direkt felaktigt. Med tanke på att resten av artikeln beskriver livsfarliga risker med preparaten blir intrycket att den ökade självmordsrisken beror på SSRI, vilket studien alltså inte påstår. Det finns tvärtom stark evidens för att SSRI skyddar mot självmord. Lasse Mattila riktar in sig på riskerna för barn och unga, men den studie som han hänvisar till visar tvärt om att riskerna för självmord i samband med SSRI minskar med sjunkande ålder.

……………………………………………………………………………………………………………………………

Mitt svar till Sveriges Radio efter deras ”faktagranskning” ” av påståendet i min debattartikel om att SSRI ökar risken för självmord 3-4 gånger efter påbörjad behandling:

Det är faktiskt helt sant att SSRI ökar risken för självmord 3 till 4 gånger efter påbörjad behandling.

Det är med skräckblandad fascination som jag tar del av Sveriges Radios och Maja Lagercrantz ”faktagranskning” av min debattartikel Förbjud antidepressiva till barn och ungdomar i Aftonbladet den 12 mars 2018.

Det som Lagercrantz i sitt telefonsamtal till mig den 13 mars 2018 uttrycker sig vilja faktagranska är mitt påstående om att antidepressiva läkemedel (SSRI) ökar risken för självmord 3-4 gånger efter påbörjad behandling. I sin ”faktagranskning” konstaterar Lagercrantz att de källor jag hänvisar till bekräftar faktumet att det faktiskt är helt sant att självmordsrisken ökar 3-4 gånger efter påbörjad SSRI-behandling och att ”resultatet visar att självmord var 2,7 gånger vanligare hos män och 4,3 gånger vanligare hos kvinnor under de 28 första dagarna av medicinering med av SSRI”. Dock menar Lagercrantz, bl.a. efter kontakt med universitetslektorn och läkaren i socialmedicin, Rickard Ljung, att denna 3-4-faldiga ökning av självmordsrisk efter påbörjad SSRI-behandling lika gärna kan bero på att SSRI faktiskt fungerar i bemärkelsen att den bidrar till ”mer energi” för den enskilde att faktiskt orka begå självmord i väntan på att behandlingseffekten av SSRI ska ”träda i full kraft”. Lagercrantz påpekar också att denna energigivande och till självmord drivande effekt även kan inträffa av helt andra orsaker än läkemedel, vilket ytterligare skulle bevisa motsatsen till kopplingen mellan SSRI och ökad självmordsrisk. Och här börjar det bli ”snårigt”, som Ljung uttrycker det. Jag antar att motsvarande resonemang skulle innebära att man heller aldrig kan påvisa att SSRI skulle ”lindra depression och förhindra självmord” så som Lagercrantz utan källhänvisning hävdar i sin ”faktagranskning”, då vi aldrig kommer att kunna veta vilka faktorer i våra barns och ungas liv som faktiskt bidrar till positiv förändring. Efter att ha arbetat med barn och unga i utsatta livssituationer i över 20 år är min erfarenhet att många av de avgörande faktorerna i dessa sammanhang ligger långt utanför den vetenskapliga evidensens räckvidd. När det gäller mina erfarenheter av självmordsförsök hos unga som påbörjat SSRI-behandling överensstämmer inte heller dessa med Lagercrantz påstående om att det är ”SSRI:s tidigt aktiverande effekter” som ger energi och får ungdomarna att må lite bättre så att de faktiskt orkar begå självmord. Tvärtom beskriver många unga som försökt ta sitt liv efter påbörjad SSRI-behandling att de mått allt sämre och lidit av kraftig ångest, som sedan fått dem att försöka ta sitt liv.

Felaktiga slutsatser och bristande kritisk förmåga

När Lagercrantz skriver att ”SSRI fungerar antidepressivt har slagits fast i flera studier” hänvisar hon till en forskningssammanställning gjord av bl.a. professor Elias Eriksson i Molecular Psychiatry. Även om relevansen av Lagercrantz påstående kan ifrågasättas i förhållande till påståendet om att SSRI ökar självmordsrisken 3-4 gånger efter påbörjad behandling (som ju är påståendet som Lagercrantz uttrycker sig vilja granska), kan vi konstatera att inte heller den studie som Lagercrantz hänvisar till visar någon betydande skillnad mellan SSRI och placebo, tvärtom. Det som studien visar är att både SSRI- och placebogruppen blev bättre utifrån den enda parameter som Eriksson i huvudsak valt att fokusera på, och att skillnaden mellan grupperna var så obetydlig att den saknar helt praktisk relevans. När det gäller Lagercrantz hänvisning till Eriksson för övrigt kan även denna diskuteras mot bakgrund av den svidande kritik som Eriksson fått motta från flera håll för både sina vinklade framställningar och för sina starka kopplingar till läkemedelsindustrin.

När det gäller Lagercrantz påstående om att ökade förskrivningen av antidepressiva läkemedel minskat självmordsfrekvensen, och hänvisning till överläkare Göran Isacssons studie, så finns det även här en direkt felaktighet i Lagercrantz (?) resonemang. Ser man på antalet självmord i Sverige under den i studien angivna perioden (1995-2005) har det enligt Socialstyrelsens statistik inte alls skett någon betydande minskning, utan antalet har varit ungefär detsamma under den nämnda tidsperioden. Det går alltså inte med hänvisning till Isacssons studie att påstå att SSRI minskat självmordsfrekvensen så som Lagercrantz gör.

Att som Lagercrantz hävda att SSRI:s faktiskt fungerar och att hänvisa till Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård av depression och ångestsyndrom (2017) som ett tecken på detta är för mig ett oroväckande tecken på bristande kritisk förmåga i granskningen av ett så viktigt ämne som förskrivningen av SSRI till barn och unga. Ser vi på Socialstyrelsens riktlinjer, där psykofarmaka och antidepressiva läkemedel har en mycket central plats, har även dessa kritiserats från flera håll. Utöver min egen artikel i ämnet, har riktlinjerna kritiserats kraftigt av bl.a. svenska specialisten i allmän psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri, Göran Högberg, samt svenska Psykoterapicentrum som även anmält Socialstyrelsen till Förvaltningsrätten efter publiceringen av riktlinjerna.

När det gäller Lagercrantz i mina ögon förhärligande förhållning till SSRI, kan jag uppleva en viss inkonsekvens gällande källkritiken när det gäller hennes egna påståenden om bl.a. att ”det finns en stark evidens för att SSRI totalt sett lindrar depression och skyddar mot självmord”. Den evidens som Lagercrantz åsyftar, åter utan relevant källhänvisning, motbevisas på ett övertygande sätt i flera studier och av flera sakkunniga. En av dessa är psykologiprofessorn Glen Spielman m.fl., som genom en forskningsöversikt konstaterar att det inte alls finns någon signifikant skillnad mellan effekterna av SSRI respektive placebo när ungdomarna själva får bedöma effekterna. Utifrån de allvarligt bristande och vilseledande påståendena som Lagercrantz gör, skulle jag önska en mycket tydligare hänvisning till både Lagercrantz källor och till de övriga i ”faktagranskningen” medverkande aktörerna bakom dessa påståenden.

Förminskande av riskerna med SSRI

Med tanke på att Lagercrantz i sin ”faktagranskning” avser att granska påståendet om att SSRI ökar självmordsrisken 3-4 gånger efter påbörjad behandling, blir jag fundersam kring hennes försök att lyfta fram SSRI:s positiva effekter i största allmänhet. Vari ligger Lagercrantz intresse av detta när mycket av oberoende forskning tyder på precis det motsatta?

Att Lagercrantz i sammanhanget nämner att det även ”finns en rad biverkningar med SSRI”, och exemplifierar sådana biverkningar med ”oro, ångest och sömnproblem” är förvisso sant, men är även en något missvisande underdrift sett till de omfattande allvarliga biverkningar som bl.a. går att avläsa i de aktuella läkemedlens bipacksedlar. Ser vi bara på läkemedlet Fluoxetin, som också är det läkemedel som Socialstyrelsen främst rekommenderar vid behandling av depression och ångestsyndrom, nämns i läkemedelsindustrins egna Farmaceutiska Specialiteter i Sverige (FASS) bl.a. irritabilitet och extrem oro, rastlöshet, förvirring, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, okontrollerade skakande rörelser, hallucinationer, våldsamt beteende, panikattacker, självmordstankar eller tankar på att skada sig själv som några av rapporterade biverkningar. Man konstaterar även att särskilt hos barn och unga mellan 8 och 18 år kan Fluoxetin minska tillväxthastigheten och försena könsmognaden. Pratar man med barn och unga själva bevittnar många av dessa, utöver det som beskrivs ovan, även känslomässig ”avstängdhet”, ökad likgiltighet, sömnsvårigheter och avstängd sexualitet som vanliga biverkningar av SSRI.

Vad gäller biverkningarna och skadeeffekterna av SSRI för barn och unga för övrigt, fastställs dessa i flera av de studier som bl.a. danske professorn, Peter C. Götzsche, lyfter i sin bok ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse”, som jag också angivit som en av källorna till min debattartikel (det som Lagercrantz glömmer att nämna i sin presentation av Götzsche är att han även är chef för Nordiska Cochrane-centret, som bl.a. arbetar för och med oberoende läkemedelsforskning). Även professor David Healy är mycket kritisk till SSRI för barn och unga, och konstaterar bl.a. i en intervju i brittiska BBC, att var och en av de 29 studier som han tittat på i en forskningsöversikt påvisar att SSRI inte fungerar, och att skadeeffekterna av SSRI klart överstiger nyttoeffekterna, samt att barn blir självmordsbenägna av SSRI på ett sätt som de inte hade blivit utan SSRI.

Till ovan kan vi även tillägga att dagens biverkningsrapportering inom t.ex. barn- och ungdomspsykiatrin på många håll är mycket bristfällig, vilket innebär att mörkertalen gällande allvarliga biverkningar av SSRI är mycket stora. Något som i sin tur innebär att de i flera studier bekräftade nivåerna av allvarliga biverkningar är kraftigt underdimensionerade, och att verkligheten är betydligt mörkare än vad dessa studier gör gällande.

Faktiskt helt sant att SSRI ökar självmordsrisken 3-4 gånger efter påbörjad behandling

Vad gäller den i min debattartikel påstådda 3-4-faldiga ökningen av självmordsrisk efter påbörjad SSRI-behandling, skriver Lagercrantz att forskarna bakom den studie som Götzsche i sin bok hänvisar till skriver att ”det inte är säkert att det finns en kortsiktig ökning av självmordsrisk vid insättning av SSRI”. Här upplever jag att Lagercrantz motsäger sig själv, då hon tidigare i sin egen text konstaterat att resultatet av nämnda studien bekräftar en 2,7- och 4,3-faldig ökning av antalet självmord bland män resp. kvinnor efter påbörjad behandling. Beträffande Lagercrantz påstående om att självmordsrisken i samband med SSRI minskar med sjunkande ålder är även detta felaktigt, då studien konstaterar att ökningen av självmordsrisken i förhållande till ökande åldern är obetydlig och saknar statistisk signifikans.

När det gäller den av mig nämnda ökningen av självmordsrisk efter påbörjad SSRI-behandling bekräftas denna även av professorn och specialisten inom psykiatrin, Benedetto Vitiello m.fl., som bl.a. konstaterar att antalet ”självmordshändelser” (självmordsbeteende eller nytillkomna självmordstankar) under de första 12 veckorna efter påbörjad behandling visat sig vara exakt 4 gånger större vid SSRI än vid placebo (12 i SSRI-gruppen jämfört med 3 i placebogruppen).

Mot bakgrund av ovan anser jag att Lagercrantz bör ompröva sin betygsättning av trovärdigheten i mitt påstående om att SSRI ökar självmordsrisken 3-4 gånger efter påbörjad behandling, då betyget utifrån ovan rimligen borde vara ”faktiskt helt sant”. Då jag ser det som viktigt att den information och de sakargument som förs fram i olika sammanhang gällande SSRI:s effekter är korrekt, ser jag fram emot återkoppling från Lagercrantz efter genomförd omprövning, för att få ta del av resultaten även av denna.

Lasse Mattila
Socionom, författare, föreläsare och handledare

……………………………………………………………………………………………………………………………

Jag har under de senaste åren förbryllats av det faktum att mycket av den offentliga debatten gällande effekterna av psykofarmaka varit och är mycket onyanserad, och styrs närmast uteslutande av läkemedelsindustrin och dess hantlangare. När jag genom ovan beskriven process fått ta del ut av hur även våra public service-bolag arbetar i sin ”faktagranskande” roll förstår jag detta bättre, samtidigt som jag kan bli mycket bekymrad.

Oavsett var man står i sakfrågan kring förskrivningen av psykofarmaka till barn och unga, ser jag det som mycket viktigt att de olika sidorna av sakfrågan synliggörs. Något som jag inte upplever vara fallet idag. För att barn och unga, föräldrar och yrkesverksamma inom våra såväl offentliga, privata och ideella verksamheter ska kunna fatta på sikt hållbara beslut krävs det kunskap. Kunskap som finns, men som av olika anledningar inte kommer fram. I denna kunskapsförmedling ser jag att våra skattefinansierade public service-bolag har en viktig roll att fylla. Istället för att censurera och förvanska den informationen om t.ex. skadeeffekterna av SSRI som finns, behöver man även ge utrymme för den forskning och de kritiska röster som börjar höjas mot den idag dominerande, och bevisligen ohållbara, biomedicinska människosynen vid behandling av psykisk ohälsa. Det är först då man kan bidra till en öppen, inkluderande och faktabaserad offentlig debatt. Debatt som våra barn och unga, men även samhället i stort, behöver mer än någonsin.

Lasse Mattila

Spotify