11 mar Faller isär – en låt som jag önskar att jag aldrig hade fått anledning att skriva
Den 11 mars. Min bror Markkus födelsedag. Tänker numera alltid på händelsen nedan på denna dag, liksom en del andra dagar då jag känner Markkus närvaro extra tydligt. Grattis käre storebror. ❤
”Faller isär. En del låtar önskar jag att jag aldrig hade fått anledning att skriva. Den här låten är en sådan. Efter att inte ha fått tag på min bror, Markku, inför vår årliga Finlandsresa nu i sommar, åkte jag väl framme till honom för att se hur han mådde. Då Markku under de senaste åren levt i ett accelererande alkoholmissbruk, och periodvis kunnat ”hålla sig undan”, var det inte så ovanligt att han inte svarade på telefon. Att han inte heller öppnade dörren när jag ringde på, såg jag först som ett tecken på hans känslor av skuld och skam över sitt tillstånd, och att han inte ville visa sig i dåligt skick för mig. Jag lämnade en lapp genom brevinkastet, och hoppades på att han skulle höra av sig när han väl var i form för det. Det brukade han alltid att göra, framförallt när han visste att jag var i Finland.
När jag några dagar senare träffade Markkus två tonårsdöttrar och kände av deras oro för sin far, bestämde jag mig för att, innan det var dags att återvända till Sverige, göra ett sista försök att undersöka hans status. Det jag möter efter att genom brevinkastet ha lyckats luckra upp innerdörren till hans lägenhet kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Att genom brevinkastet se sin bror ligga livlös på golvet är ett ögonblick där någonting går av i en. Där det lilla hopp om förbättring som man känt även i hans svåraste perioder dör, och där det inte längre finns någon återvändo. Där allting blir oåterkalleligt, slutgiltigt och definitivt.
Det visade sig att Markku varit död sedan strax före midsommar. Trots den syn som mötte mig denna julikväll är jag ändå tacksam över att det var jag som hittade Markku. Det känns som att det skulle vara jag.
Jag har sedan jag hittade Markku död reflekterat en del kring vad det är som gjort att våra liv, trots en del gemensamma upplevelser under uppväxten, utvecklats så olika. Jag tror att en del av förklaringen är hur vi hanterat och bearbetat våra lika och olika upplevelser från våra barn- och ungdomsår. Upplevelser innehållande bl.a. avsaknaden av en pappa (vi har olika pappor, min dog när jag var 2 år och Markkus försvann tidigt ur hans liv), en missbrukande mamma med alla de uttryck som det kan ta sig, ensamheten, och tidiga ansvaret för våra egna liv. Vi var olika men ändå lika, och jag önskar att även Markku hade fått och tagit möjligheten att reflektera kring sin egen resa genom livet, och hur denna påverkat honom och hans förmågor att hantera livets påfrestningar.
Jag har också reflekterat över hur det sätt som vi vuxna, genom våra egna liv, lär våra barn hantera livets påfrestningar har en avgörande betydelse för deras beredskap och förmåga att faktiskt göra det. Livet innehåller alltid både glädjeämnen och sorger, och hur vi hanterar dessa formar också våra liv och vår upplevelse av lycka och meningsfullhet i tillvaron.
Att som vuxen reflektera över sin egen resa genom livet, och hur denna har påverkat en, är avgörande för hur vi själva fungerar, och hur vi förmår förmedla de mest centrala sociala och emotionella färdigheterna till våra barn.
Det sägs att trasiga vuxna ger trasiga barn. Huruvida trasiga barn sedan växer upp till trasiga eller hela vuxna senare i livet beror ofta på det stöd som de får av oss runt omkring. För adekvat stöd krävs närvaro, engagemang, kunskap och omsorg. Oavsett vilken roll vi vuxna har, och oavsett tid. Att lära våra barn de grundläggande sociala och emotionella färdigheterna, att hantera livets glädjeämnen och påfrestningar, är därför bland det viktigaste vi vuxna kan ägna vår tid åt.
Ser vi på hur samhället ser ut i dag med den ökande både psykiska och fysiska ohälsan, känns den relationella omsorgen och det relationella stödet inte bara viktigt utan även nödvändigt. Detta för att fler barn ska slippa förlora sina mammor och pappor, fler syskon förlora sina bröder och systrar, och fler föräldrar förlora sina söner och döttrar – alldeles för tidigt.”
Lasse Mattila (2018-07-19)