Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

Bild på kvinna framför en tavla eller spegel med en arm som har stryptag på kvinnan.

Vanmakt i en maktposition – en destruktiv kombination

Vanmakt i en maktposition. Jag har på senare tid reflekterat en del kring maktobalanser och hur dessa påverkar oss människor. Särskilt har jag noterat hur den offentliga makten utövad av våra professionella hjälpare inte alltför sällan tenderar att återtraumatisera eller rent av traumatisera våra redan utsatta medmänniskor.

Egentligen har jag inget emot själva maktobalanserna. De tror jag är ofrånkomliga, kanske rent av behövliga i vissa situationer. Snarare handlar det om hur en maktposition förvaltas, och vilka uttryck och konsekvenser det får.

Tyvärr blir utövande av makten många gånger en ångestreducerande åtgärd i svåra situationer. Ett sätt att härbärgera och försöka ta kontroll över den egna ångesten och skammen i otillräckligheten som många av våra professionella hjälpare känner i en ofta ohållbar arbetssituation.

Vanmakten i en maktposition. Jag har sett många tragiska uttryck för och konsekvenser av denna kombination.

Att besitta makt bär alltid med sig ett stort ansvar. För att vi ska kunna ta detta ansvar på ett sätt som skapar välbefinnande för oss själva, våra medmänniskor och samhället, behöver vi förstå oss själva och våra egna drivkrafter.

När det gäller människovårdande yrken så är det vi själva som är verktyget. Ju bättre vi känner och vårdar det verktyg som vi utgör, desto bättre kan vi också hjälpa de som behöver oss som mest. De som vi dessutom är till för att hjälpa och stödja i livets svårigheter.

Lasse Mattila