28 sep ADHD som social konstruktion

Ser vi på diagnostiseringen av ADHD så kan vi konstatera att denna är en högst rättsosäker praktik. Praktik som bygger på subjektiva bedömningar gjorda i förhållande till rådande sociala och kulturella normer. Finns det bättre sätt att förstå och förklara våra barns och ungas svårigheter?

Diagnostisering av ADHD. Genom 18 ja-eller-nej-frågor, jämnt fördelade på två olika kategorier (ouppmärksamhet och hyperaktivitet), gör utredaren en subjektiv bedömning av barnets funktionsnivå i förhållande till vad som kan anses vara normalt för ett barn i en viss ålder.

De frågor som ingår i utredningen kan till exempel lyda på följande sätt: ”Är ofta glömsk i det dagliga livet”; ”Är ofta lättdistraherad av yttre stimuli”; ”Har ofta svårt att organisera sina uppgifter”; ”Pratar ofta överdrivet mycket”; ”Har ofta svårt att vänta på sin tur”; ”Verkar ofta vara ’på språng’”; ”Går på högvarv”.

Om 6 eller fler frågor i respektive kategori är besvarade med ett ”ja” är första kriteriet för ADHD uppfyllt. För att diagnosen ADHD ska kunna ställas behöver dock flera kriterier vara uppfyllda, däribland att;

• • Problemet måste ha förlegat under minst 6 månader till en grad som är maladaptiv och oförenlig med utvecklingsnivån;
  • De funktionshindrande symtomen enligt ovan ha funnits före 12 års ålder;
  • Någon form av funktionsnedsättning orsakad av symtomen ska finnas inom 2 områden, till exempel skolan och hemmet;
  • Det finns belägg för att symtomen stör eller försämrar barnets vardagsfunktion; och att
  • Symtomen inte bara förekommer tillsammans med eller bättre kan förklaras av annan ”psykisk sjukdom”.

Med tanke på att normaliteten varierar mellan olika sociala och kulturella sammanhang blir diagnostiken kring ADHD en högst rättsosäker praktik. Hur mycket är överdrivet mycket? Hur ofta är ofta?

Om vi till detta lägger utredarens personliga livserfarenheter, referensramar och värderingar kring vad som kan anses vara normalt eller onormalt blir rättsosäkerheten än mer påtaglig.

Med vetskapen om hur till exempel svåra livserfarenheter påverkar våra barns och ungas (och vuxnas) fysiska och psykiska hälsa och vardagsfunktioner så vore det kanske dags att flytta fokuset från de symtomorienterade frågorna till med orsaksorienterade frågor. Frågor som ”vad har du varit med om?”; ”hur har detta påverkat dig?”; ”vilka överlevnadsstrategier har du behövt utveckla för att klara av detta?”; ”hur hänger allt detta ihop för dig?”.

Genom de mer orsaksorienterade frågorna får vi förmodligen helt andra svar än vad vi får genom de symtomorienterade frågorna. Och förmodligen ger de svaren vi får oss betydligt bättre förutsättningar att faktiskt förstå orsakssambanden bakom våra barns och ungas svårigheter, liksom de normer som bidrar till dessa. Och när vi förstår har vi också lättare att forma ändamålsenliga och hållbara insatser – och faktiskt hjälpa våra barn, ungdomar och vuxna som behöver det som mest.

Lasse Mattila