14 sep Jag stal pengar och åt mögligt bröd
Att leva i en missbruksmiljö är att leva i ständig oro. Oro för vad som händer härnäst och oro för vad som väntar en när man kommer hem. Att vara barn i en missbruksmiljö är att redan tidigt behöva ta ett stort ansvar. Ansvar för sig själv och för de vuxna runt omkring. Ansvar för att allting ska bli bra.
Jag växte upp med en missbrukande mamma. Min pappa dog när jag var två år och min mamma drack mer eller mindre på heltid sedan dess. Även om jag inte tänkte på det då så var nog min tillvaro ganska otrygg och oförutsägbar. Men jag kände mig aldrig utsatt. Inte vad jag minns i alla fall. Jag kände mig fri. Jag hade inga gränser hemifrån och skapade själv den tillvaro som jag kände för i stunden. Jag blev nog ganska vildvuxen tidigt. På gott och ont.
Ofta när jag var ute och lekte med kompisar och när deras föräldrar ropade hem dem så kände jag att jag inte hade det som de andra. Det var aldrig någon som ropade hem mig, men jag förstod att det nog var dags att gå hem när kompisarna gick till sina. Jag skapade mina rutiner utifrån vad jag såg runt omkring mig, men missade också en hel del av det som man kanske vanligtvis får med sig hemifrån. Jag duschade nästan aldrig och borstade ännu mer sällan tänderna. Det var kallt och mörkt i vår betongkällare och jag tyckte inte att det var skönt att duscha så jag sket i det. Det fanns inte heller någon som sa till mig att göra det så det var bra med det. Jag måste ha varit rätt sunkig när jag var liten. Det var egentligen först när vi började duscha på träningarna några år senare som jag började sköta min hygien. Vid de årliga tandläkarkontrollerna hade jag minst sex hål varje gång. Det blev många tandläkarbesök under de efterföljande veckorna för att laga alla hålen.
Min mamma lagade nästan aldrig mat. Jag minns att jag ofta var hungrig när jag var liten. Jag minns hur jag åt mögligt bröd för att dämpa hungern, och jag kan än idag känna doften och smaken av mögel från långt håll. Ibland blev jag bjuden på mat när jag var hos kompisar men tackade ofta nej för att vara artig. Jag hoppades varje gång att de skulle fråga igen och övertala mig att äta. Ibland gjorde de det och då tackade jag artigt och åt som om jag aldrig hade sett mat innan. Det måste ha varit en syn för gudarna.
Jag tog aldrig hem kompisar. Jag ville ju inte att de skulle se hur jag hade det hemma. Jag skämdes för min mamma. För hela situationen. Jag pratade heller aldrig med någon om det. Och det var aldrig någon som nämnde något, även om många säkert visste. Det gick ju knappast att missa när min mamma ramlade omkring på gatan i jakt efter mer öl eller sprit när allt hemma var uppdrucket.
I skolan förfalskade jag alltid mammas namnteckning när det krävdes vårdnadshavares underskrift i olika papper. Jag hade också alltid en ”hälsning från mamma” när det var möten i skolan om att hon tyvärr inte kunde närvara på grund av olika orsaker. Ibland beställde jag saker på postorder och då var det också praktiskt att kunna förfalska mammas namnteckning. Jag blev faktiskt riktigt bra på det och skulle säkert än idag kunna skriva under med mammas namn om detta hade varit aktuellt.
Ingen i skolan sa nånsin något, bortsett från min fröken i årskurs 6. Hon tog mig åt sidan en gång inför en rast och sa att hon visste hur jag hade det hemma och att hon tyckte det var starkt av mig att ändå sköta skolan som jag gjorde. Jag sökte upp henne i vuxen ålder och berättade att jag fortfarande mindes hennes ord. Det blev ett starkt möte.
Jag snodde ofta pengar från min mamma för att köpa mat och annat jag upplevde mig behöva. Jag tror aldrig att hon märkte nåt även om det ibland var ganska mycket pengar som försvann ur hennes plånbok. Hon var för full för att märka. Jag hade ett litet kassaskrin där jag förvarade mina pengar. Det var nog lättare att sköta sin egen ekonomi som barn när jag var liten än vad det hade varit idag när kontanterna nästan försvunnit.
Jag minns att jag ibland väntade i timmar på mamma som lovat att hämta mig från olika ställen. Ofta slutade det med att jag fick gå hem för att mamma aldrig hade kommit iväg. Det hade kommit annat i vägen och när jag väl kom hem så låg hon ofta redlös i sin säng. Jag lärde mig snabbt att ta ansvar för att komma hem själv.
Jag tror att min mamma egentligen ville sluta dricka. Hon skrev in sig några gånger på olika behandlingshem och höll sig ren ett tag efter att hon blivit utskriven. Jag minns besvikelsen varje gång jag hittade den första gömda spritflaskan efter att hon hade kommit hem. På behandlingshemmen hittade hon ofta en ny livskamrat som hon också tog hem. Jag minns att jag hatade var och en ut av dem. Kanske fanns det någon som jag inte hatade fullt lika mycket, men jag ville nog mest ha min mamma för mig själv än att ha henne ramlandes runt med sina livskamrater.
Det var vid ett flertal tillfällen som jag ringde efter ambulans när min mamma var som mest illa därhän. Ofta kom de, men de tog aldrig med henne. De sa att de inte kunde ta med någon som inte vill. Och mamma ville inte. Jag minns besvikelsen varje gång jag såg baklyktorna på ambulansen försvinna i natten. Jag har i vuxen ålder funderat på vad ambulanspersonalen egentligen kände och tänkte när de kom och sedan åkte. När de såg att det fanns ett barn i ett hem med en gravt alkoholiserad mamma. Hursomhelst gjorde de aldrig något. Inte vad jag vet eller märkte i alla fall.
Jag hade flyttat mitt sovrum från övervåningen, där också min mamma hade sitt rum, till nedre våningen. Det kändes säkrare på nåt vis. Min mamma rökte ofta i sängen, och jag hade nog på känn att vad som helst kunde hända när som helst. Varje gång när jag var ute och hörde brandbilar så tänkte jag på om de var på väg hem till oss. Det var de inte, förutom en kväll i november.
Jag var på bussen på väg hem från träningen när flera brandbilar med blåljus körde om oss. Tanken fanns där. När jag sedan gick hem från bussen och svängde in på vår grusväg så såg jag brandbilarna runt vårt hus. Jag visste precis vad som hade hänt. När jag kom fram frågade brandmännen vem jag var, och jag berättade att jag bodde i huset som förstörts helt i branden. Jag minns fortfarande brandlukten som mötte mig när jag gick runt bland sågspån som skulle suga upp vattnet efter släckningsarbetet. Mamma hade blivit körd till sjukhuset och hon dog några dagar senare av sina skador.
Jag pratade som sagt aldrig med någon om hur jag hade det hemma eller att min mamma hade dött. Ingen i skolan visste om det. På begravningsdagen var jag i skolan som vanligt. Ingen märkte nåt. Ingen sa nåt. En gång så var det en lagkamrat som sa att han visste vad som hade hänt och att han beklagade det hela. Hans pappa jobbade på elverket som hade fått ett larm om en brand och att en person hade avlidit i branden. Med tanke på att det bara var min mamma och jag som bodde i adressen, och då jag bevisligen levde och var på träningen, så var det inte så svårt att förstå att det var min mamma som hade dött. Det var enda gången som någon överhuvudtaget nämnde det. Då var jag nyss fyllda fjorton år.
Jag har under åren tänkt en del på min resa genom livet och hur min mammas missbruk påverkat och format mig som människa. Det kan låta konstigt men jag har länge varit tacksam över de erfarenheter och upplevelser som jag förvärvat på vägen. Erfarenheter och upplevelser som jag idag känner mig ha stor nytta utav i mitt arbete och engagemang för utsatta barn och ungdomar. Jag tror också att det är så att våra olika erfarenheter i livet förbereder oss för den uppgift och det syfte som just vårt liv har. Det som binder dåtid till nutid på vår väg mot framtiden.
Jag har sedan barndomsåren mött åtskilliga barn som levt eller lever i missbruksmiljöer. Många av deras berättelser har mycket gemensamt med min. De flesta av dem handlar om svek, besvikelser, oro, oförutsägbarhet, otrygghet, skuld och skam. Känslor som jag tror att de flesta av våra barn som lever i missbruksmiljöer bär med sig.
Men det går att skapa ett bra, meningsfullt och lyckligt liv även om man växer upp i en missbruksmiljö. Jag vet att det går. För detta krävs dock ibland lite stöd från omgivningen, av oss vuxna runt omkring.
Samtidigt som (minst) vart femte barn lever i en missbruksmiljö, är det bara en bråkdel av dessa som får något stöd i sin situation. För att vi ska kunna hjälpa våra barn och unga krävs det att vi vågar se dem och att vi vågar finnas där som trygga och stabila vuxna för dem. På riktigt. Att finnas där på riktigt kan inte bara skänka mening åt vårt eget liv utan även spela en livsavgörande roll för de barn och unga som lever i utsatta livssituationer. Genom att hjälpa andra hjälper vi oss själva. Tillsammans är vi skillnaden.
Lasse Mattila