Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

Bild på Lasse Mattila och Folkhälsomyndigheten.

Folkhälsomyndighetens konferens om psykisk hälsa ett tveeggat svärd

Jag har nyss deltagit i Folkhälsomyndighetens konferens Koll på psykisk hälsa- i tider av förändring. Som vanligt upplever jag arrangemang som denna som tveeggade svärd. Å ena sidan pratar man om vikten och behovet av tidigare och förebyggande insatser och om effektiva insatser för att avhjälpa lidandet. Å andra sidan reproducerar man en bevisligen otillräckliga och många gånger kontraproduktiva perspektiv på psykiskt lidande.

Det finns knappast någon som skulle ifrågasätta angelägenheten i förebyggande insatserna och att våra barn och unga ska få hjälp utifrån sina behov. Där det däremot ofta verkar köra ihop sig är själva förståelseramen för lidandet och för våra barns och ungas problem.

”Alla idéerna behövs”, säger Karin Tegmark Wisell, generaldirektören på Folkhälsomyndigheten och får medhåll från samtloga deltagare med självaste socialministern i spetsen. Och visst låter det bra. Samtidigt hålls de idéer som avviker från de idag dominerande biomedicinska och farmakologiskt inriktade perspektiven effektivt utanför i den allmänna diskussionen.

Alltför ofta handlar samhällets lösningar om ”mer av samma”, om kortare köer och mer resurser till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Hade BUP varit rätt instans, så som kompetensnivån kring psykisk lidande ser ut inom verksamheten, hade ju psykiska ohälsan minskat i samhället.

Inte heller hjälper samordningen av insatserna våra barn och unga, så länge själva förståelseramen för deras lidande är snäv och kontraproduktiv. För att få andra resultat än vad vi fått tidigare behöver vi också göra något annorlunda än vad vi gjort tidigare.

Vi behöver bredda våra perspektiv och förstå att de uttryck för lidande som våra barn och unga visar egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Vi behöver se de psykosociala och strukturella orsakssambanden bakom lidandet och utgå från den förståelse som då växer fram. Den förståelsen  är en förutsättning för ett tydligt politiskt ledarskap i formandet av våra både förbyggande och avhjälpande insatser vid psykisk ohälsa.

Lasse