Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

Bild på Lasse Mattila och Svenska Skolläkarföreningen.

Det är inte konstigt att det ser ut dom det gör

Det är inte konstigt att det ser ut som det gör. Det finns starka intressen som upprätthåller de idag dominerade (och bevisligen ohållbara) biomedicinska och farmakologiskt inriktade perspektiven.

Fick idag en inbjudan till svenska Skolläkarföreningens jubileumssymposium i september. Ett symposium med, enligt inbjudan, ”flera av Sveriges främsta forskare och viktiga beslutsfattare”.

Ur programmet:

    • Neuropsykiatri idag och i framtiden/Key-note lecture: Professor Christopher Gillberg
    • Tidiga trauman och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Professor Helen Minnis, Gillbergcenter Glasgow University

Spektaklet avslutas med ett panelsamtal kring frågeställningarna: Hur hjälper vi alla elever att skaffa sig kunskaper och färdigheter för gott och självständigt liv – Vad vet vi? Vad behövs? Hur når vi dit? Vad blir framtidens elevhälsa?

Jag kan redan nu (kostnadsfritt, utan att man behöver betala det självkostnadspris på 4 400 kr + moms som anges i inbjudan), besvara de avslutande frågorna:

Fortsätter vi så här så kan vi inte hjälpa våra elever att skaffa sig relevanta kunskaper och färdigheter för ett gott och självständigt liv.

Vi vet mycket mer än vad som förmedlas i den offentliga debatten (om nu sådan överhuvudtaget finns) och på symposier som denna.

Det behövs tydlig perspektivförflyttning från de biomedicinska, neurobiologiska och farmakologiskt inriktade perspektiven – mot mer personcentrerade och rättighetsbaserade perspektiv, så som bland annat FN och WHO uppmanar oss till. Perspektiv som ser och bemöter de våra barns olika normbrytande och problemskapande uttryck som funktionella reaktioner på livets påfrestningar – i stället för som psykiska sjukdomar, störningar eller dysfunktioner.

Vi når dit genom att lyfta fram de mer hållbara perspektiven och de goda exemplen som finns. Genom politiska beslut om kompetensförsörjning och resursfördelning. Genom att säkerställa ett brett utbud av behandlingsalternativ och var och ens rätt att välja behandlingsalternativ vid psykisk och psykosocialt lidande. Genom att placera företrädarna för de uppenbart förlegade och kontraproduktiva perspektiven där de hör hemma – i historien – istället för att ge de utrymme på diverse jubileumssymposier att reproducera ovetenskapliga och ohållbara myter om lidande och hur vi kan avhjälpa det.

Jag har ännu inte bestämt mig för huruvida jag ska tacka ja till inbjudan men jag ska fundera vidare.

Lasse