09 jul ”Vill du inte ha mediciner så kan jag inte hjälpa dig”
”Doktorn kommer snart”, säger sköterskan som hämtat Felicia och mig från väntrummet och lett oss till det vitmålade kontoret. Väggarna i rummet pryds av affischer från läkemededelsbolag och en tavla med skrattande barn och vuxna som kramar varandra. I bokhyllan bakom skrivbordet står psykiatrins diagnosmanual i sällskap av ett tjugotal böcker med medicinska titlar.
15 minuter efter avsatt tid rycker läkaren upp dörren och sätter sig utan presentation bakom skrivbordet. Med några snabba knapptryckningar tar han fram Felicias journal och konstaterar att det är dags att se över hennes medicinering. ”Jag äter inga mediciner längre och vill inte heller ha några”, konstaterar Felicia, vars senaste läkarbesök var för elva månader sen. Läkaren stannar upp och lyfter för första gången blicken från datorskärmen.
”Hur menar du då?”, frågar läkaren och drar ner glasögonen till nästippen medan han tittar på Felicia med en blick som får Felicia att rygga tillbaka. ”Jag vill inte ha några mediciner”, upprepar Felicia med darrande röst, ”De får mig att må mycket sämre än innan”. Läkaren lutar sig framåt mot skrivbordet och frågar hur Felicia annars ska hantera sitt mående och den ångest hon tidigare beskrivit vara en ständig följeslagare i tillvaron.
Felicia konstaterar att hon mår bättre och har mindre ångest utan mediciner. ”Men vad ska jag då hjälpa dig med?”, frågar läkaren medan han lutar sig tillbaka och knäpper händerna på magen. Felicia sjunker ihop och kramar armstödet så att knogarna blir vita. Jag frågar läkaren vad han, utifrån vad Felicia säger, kan hjälpa Felicia med. Regionens klocka på väggen räknar högt sekunderna. ”Ingenting”, säger läkaren.
Lasse Mattila