Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Hopp eller förtvivlan – vad förmedlar vi till våra barn?

Hopp eller förtvivlan, vad förmedlar vi vuxna till våra barn och unga?

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi sjukförklarat våra barns och ungas känslor och beteenden som vi gör idag. Känslor och beteenden som egentligen är fullt mänskliga och funktionella reaktioner på svåra och ibland överväldigande livsomständigheter.

Vi stämplar våra barn som psykiskt sjuka eller förmedlar att de lider av psykiska störningar och dysfunktioner. Att detta aldrig läks. Att man bara måste lära sig att leva med och hantera sin sjukdom och sin dysfunktion. Kan det bli mer cyniskt än så? Vad kan skada våra barns självkänsla mer djupgående och varaktigt än så? Finns det något som släcker hoppet om att få känna sig som ”normal” mer än så? Förmedlar förtvivlan mer än så? Jag har på rak arm svårt att komma på något.

Trauman och emotionella sår kan läkas. Men att bli sedd, och se sig själv, som kroniskt och obotligt sjuk är något man lätt blir och är. Inget man kan ändra på. Det är lätt att känna förtvivlan inför en omöjlig förändring.

Hoppet ligger i att få sin verklighetsuppfattning bekräftad och att bli bemött som den älskvärda och välfungerande människa som man är, även i det svåra. I förståelsen och förmågan att kunna adressera orsakerna till problemen där de hör hemma. I förståelsen att för varje stund är allting precis som det ska vara, sett till varje givet sammanhang.

Lasse Mattila