Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

kvinna som tittar ner

Folkhälsomyndigheten befäster ohållbara perspektiv på psykiskt lidande

I veckan arrangerade Folkhälsomyndigheten ett frukostwebbinarium om psykisk ohälsa och suicid. Ett på många sätt behjärtansvärt initiativ, men sett till innehållet också en frustrerande befästelse av bevisligen ohållbara perspektiv på psykiskt lidande.

Även om Folkhälsomyndighetens arrangemang kring en av vår samtids viktigaste sakfrågor, psykisk ohälsa och suicid, på många sätt är behjärtansvärt så frustreras jag av de ofta mycket ensidiga och snäva perspektiven som styr samtalen och våra statliga myndigheters arbete kring dessa frågor. Perspektiven som vilar på en biomedicinsk och reduktionistisk människosyn där fokus ofta hamnar på individen och där lidandets olika uttryck ofta ses som störningar eller dysfunktioner, eller än mer cyniskt som sjukdomar (hos individen).

Att våra statliga myndigheter även pratar om behovet och vikten av olika typer av ”antistigmakampanjer” för att motverka stigmatisering kring psykisk ohälsa är också frustrerande i sig. Detta inte minst utifrån faktumet att denna typ av ”antistigmatiseringsarbete” ofta har en direkt kontraproduktiv verkan, och också ofta befäster de bevisligen otillräckliga och kontraproduktiva perspektiven på människors lidande.

För att vi ska kunna bryta den negativa trend som finns i Sverige när det gäller psykisk ohälsa och suicid behöver vi anamma och närma oss frågorna utifrån mer kontextuella och multifaktoriella perspektiv. Vi behöver förstå att de olika uttryck på lidande som vi idag benämner som psykisk ohälsa och/eller psykisk sjukdom egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Först när vi förstår det kan vi föra samtal och forma insatser som faktiskt kan förebygga och avhjälpa lidandet i stället för att fördjupa och befästa det. Detta borde vara huvuduppgifter även för våra statliga myndigheter med Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen i spetsen.

Lasse Mattila