Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Psykiatrins godtyckliga diagnostisering sätter rättssäkerheten ur spel

En klassisk studie gjord på 1970-talet av psykologen David L. Rosenhan synliggör med all önskvärd tydlighet den rådande godtyckligheten och rättsosäkerheten som råder inom psykiatrisk diagnostik.
I studien angav sig Rosenhan och 7 andra personer höra röster för att bli inskrivna på psykiatrisk sjukhus. Efter inskrivningen skulle Rosenhan med sällskap försöka ta sig ut på egen hand genom att övertyga personalen om att de inte alls led av rösthallucinationerna. Trots att Rosenhan & Co slutade simulera symtomen och betedde sig som sig själva, varade inläggningen av sällskapet i snitt 19 dagar. I Rosenhans fall i 2 månader. Under inskrivningen förskrevs det en mängd psykofarmaka till samtliga i sällskapet (mediciner som de dock inte svalde) – sammanlagt över 2 100 tabletter av olika slag (trots samma uttryckta symtom). Samtliga i sällskapet diagnostiserades med “avtagande schizofreni” vid utskrivningen (trots att det enda symtom som de hade uttryckt var att höra röster, vilket vem som helst kan uppleva utan att detta är något “sjukt”).
 
Historien slutar inte här…
 
Ett forsknings- och undervisningssjukhus hade fått höra om Rosenhans experiment och konstaterade att motsvarande händelseförlopp inte skulle vara möjligt på deras sjukhus. Rosenhan informerade sjukhuset att han under de kommande tre månaderna skulle skicka en eller flera pseudopatienter (“låtsaspatienter”) till sjukhuset för inskrivning. Varje personal skulle under dessa månader bedöma om en patient var en pseudopatient eller inte. Resultatet blev att 43 av de 193 patienter (alltså 21 %) som var aktuella för inskrivning på sjukhuset under dessa tre månader bedömdes av minst en personal vara pseudopatienter. Kruxet i sammanhanget var bara att Rosenhan aldrig skickade några pseudopatienter till sjukhuset.
 
Jag tycker att studien ovan belyser väldigt väl den godtycklighet och rättsosäkerhet som än idag råder inom psykiatrins område, inte minst när det gäller diagnostisering. Detta har blivit ett av veckans teman utifrån de vårdärendena som jag varit involverad i. Det känns onekligen som att mycket skulle behövas ses över när det gäller vår förståelse och bemötande av psykiskt och emotionellt lidande.
Lasse