Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Psykiatrin behöver byggas om från grunden

För ca 2 500 år sen formulerade “läkekonstens fader”, grekiska läkaren Hippokrates, krav på god vård, den s.k. “Hippokratiska eden”. Krav som i sin kärna fortfarande är (eller i alla fall borde vara) aktuella.
Även om eden idag sällan används i sin ursprungliga form tjänar den som grundval för andra liknande eder och lagar som definierar god medicinsk praktik och moral. Den hippokratiska eden kan sammanfattas med följande punkter:

ALDRIG skada; OM MÖJLIGT bota; OFTA lindra; ALLTID trösta

Ser jag till den medicinska praktik som utövas inom psykiatrins område så känns Hippokrates krav minst sagt avlägsna.

Även om de flesta av vårdskadorna orsakade av psykiatrin aldrig erkänns av vårdgivare eller tillsynsmyndigheter vet i att vårdskador är mycket vanligt förekommande (något som även den offentliga statistiken visar tydligt i sin bristfällighet). Att de drabbade dessutom har väldigt svårt att få upprättelse för de skador de blivit åsamkade förstärker utsattheten och skadorna ytterligare och sätter effektivt patientsäkerheten och patienträttigheterna ur spel.
 
Hur många psykiatrin faktiskt “botar” eller hjälper vet jag inte, men ser jag till de barn, unga och vuxna som jag kommit i kontakt med under de senaste drygt 25 åren och som varit föremål för psykiatrins insatser så kan jag konstatera dessa vara lätträknade.
 
Vad gäller “lindringen” så kan psykiatrin på sin höjd erbjuda en symtomlindring genom de psykiatriska drogerna som utgör 95 % av psykiatrins verktygslåda. Att denna kortsiktiga lindring ofta kommer med ett pris av omfattande och allvarliga biverkningar, med ibland livslång medicinering och invaliditet som resultat, gör frågan om nytto- kontra skadeeffekterna mer än relevant.
 
När det gäller trösten ser jag den idag rådande godtyckligheten och rättsosäkerheten inom psykiatrin göra denna mycket personbunden. Jag har mött fantastiska människor som jobbar inom psykiatrin och som besuttit förmågan att skapa förtroendefulla och tillitsfulla relationer (som ofta en förutsättning för läkning och förändring), men jag har också mött det motsatta (tyvärr de allra flesta gångerna). Inte sällan har psykiatrin och dess insatser blivit mer återtraumatiserande än hjälpande, samtidigt som respekten, mänskliga rättigheterna och den s.k. personcentrerade vården lyst med sin frånvaro.
 
Jag förstår om jag låter onyanserat kritisk mot psykiatrin som vårdområde. Tyvärr har under de senaste 25 åren fått mer än goda grunder att vara det (önskar givetvis att det inte vore så).
 
För att skapa en psykiatri som aldrig skadar, om möjligt botar, ofta lindrar och alltid tröstar, behöver mycket byggas om från grunden.
 
Vi behöver skapa en hållbar, kontextuell och multifaktoriell förståelseram för människors lidande och för bemötandet av våra medmänniskor i behov av stöd.
 
Vi behöver utgå från individen och dess livsberättelse och se hur berättelsen skapat de funktionella reaktioner som individens beteende, mående och funktion utgör.
 
Vi behöver se de inre och yttre resurserna hos individen och förstärka och bygga på dessa skyddsfaktorer för att skapa återhämtning och en hållbar positiv förändring.
 
Vi behöver vidta insatser på samhällsnivå för att förebygga och åtgärda den utsatthet och utanförskap som en del av våra olika samhällssystem skapar, befäster och förstärker.
 
För att skapa en psykiatri som aldrig skadar, om möjligt botar, ofta lindrar och alltid tröstar, behöver mycket byggas om från grunden.
 
Lasse Mattila