Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

Kraftig försämring av patienträttigheterna för människor i dubbel utsatthet

Människor far illa, inte alltid i första hand pga de svåra erfarenheter de förvärvar i livet, utan även ofta pga välfärdssamhällets bristfälliga och ibland rent av kontraproduktiva bemötande och insatser.

Jag har under de senaste två decennierna från nära håll bevittnat de ibland förödande konsekvenserna av den vård och det sociala stöd som samhället erbjuder till våra mest utsatta barn och unga (och vuxna). Ofta leder det otillräckliga, bristfälliga och kontraproduktiva stödet till en dubbel utsatthet med onödigt mänskligt lidande som resultat. Ibland till en livslång utsatthet och ett livslångt utanförskap.

Att få upprättelse för de integritetskränkningar och övergrepp där förövaren är välfärdssamhället är ofta svårt. Ser vi till de förändringar som skett tex. inom klagomålshanteringen inom vården så har dessa lett till en kraftig försämring av patienträttigheterna bara under det senaste decenniet.

Den som anser sig vara felbehandlad eller blivit skadad av vården ska idag vända sig direkt till den verksamhet som skadat de. Verksamheten utreder sig själv. Det blir med andra ord samma plats som gjort dig illa som ska ta hand om dina synpunkter för att sedan i bästa fall se över sina rutiner. Möjligheterna till oberoende granskning av vårdärenden är idag mycket små och kräver ofta stora ansträngningar att få till.

Ser vi till den rådande rättsosäkerheten inte minst inom psykiatrins område så kan vi konstatera att vi har en lång väg att vandra för en personcentrerad och patientsäker vård liksom ökade patienträttigheter. Det krävs en grundläggande förändring i alla led. Det är inte längre (om det nu nånsin har varit det) fråga om enstaka olyckliga undantag, det handlar om systemet i sin helhet, från styrning och ledning till det enskilda bemötandet av våra utsatta medmänniskor.

Även om vägen är lång och krokig så är jag trots allt optimistisk. Inget ohållbart system håller i längden och fler och fler börjar inse att det behövs en grundläggande förändring för att vi med framgång ska kunna bemöta våra barns och ungas (och vuxnas) lidande. Med tanke på den rörelse som växer fram, både i Sverige och internationellt (med FN och WHO i spetsen), är frågan inte om det kommer att bli en förändring utan när.

Lasse Mattila