05 dec När etiska principer försakar undantagen – Mad in Sweden
Mad i Sweden, 2020-12-05
Av Maya Rondahl
Jag tänkte alltid att min traumatiska uppväxt ägde besvären och att dessa otaliga händelser av kaos och svek ensamt skulle ha ansvaret, men sanningen är att samhället och inte minst den psykiatriska vården har vållat stor skada. Det är med delat ansvar som jag har lidit till den grad att jag valde att vända mig bort från allt hopp om stöd och hjälp.
Min paniska skräck inför att möta psykiatrin avhöll mig från att söka den vård och det stöd som jag egentligen hade behövt under större delen av mitt vuxna liv. Att leva med psykisk ohälsa utan att våga dela med sig av vad som pågår är ett smärtsamt utanförskap där ensamhetskänslor trängs med skuld och skam.
Som ett hemligt liv där all energi måste läggas på ytan för att inte råka avslöja sig. Universitetsstudier och karriär i en akademisk värld, relationer både i arbetslivet och i den egna familjen som ska fungera, ekonomi på plats och inte minst ett välordnat yttre, men där kaos, smärta och sorg råder innanför. Att leva det hemliga livet kändes alltid som ett stort svek mot mig själv. Allt detta hemlighetsmakeri bara för att det en gång gick så galet med den hjälp jag ville ha och själv sökte för inom psykiatrins vård.
Läs hela artikeln på webbmagasinet Mad in Sweden här.