21 aug En distriktsläkares funderingar – Mad in Sweden
Mad in Sweden, 2020-08-21
Av Carina Ljungfelt
För många år sedan stod jag inför mitt yrkesval, inte så lätt. Jag visste att jag inte ville jobba med ”pengar”, eller sitta på kontor. Nej, jag ville hjälpa människor, eller djur, och så älskade jag idrott. Jag var inte elit på något sätt men hade nog provat de flesta bollsporter som fanns och hade fram till 16 års ålder också ridit en del. Mitt i alla yrkesfunderingar som mest rörde sig kring veterinär eller läkare dök en möjlighet upp att söka in på GIH, gymnastik- och idrottshögskolan. Jag hade ju redan funderat på läkarlinjen men var rädd att den var för ”teknisk” för mig. Så när jag kom in på GIH i Örebro var valet lätt. Det blev två fantastiskt roliga och utvecklande år, men jag insåg snart att jag inte ville tillbringa de kommande 40 yrkesverksamma åren i en gymnastiksal. Så när jag tagit examen på GIH sökte jag, och kom in på läkarlinjen.
Så jag läste medicin i Malmö och Lund. I början var det så mycket kemi, fysiologi och organ och farmakologi och inget som jag upplevde som mänskligt. Hur upplever en människa sin sjukdom? Hur bemöter man människor i svåra situationer? Människor som ska dö? Varför får en viss människa en viss sjukdom? Det var frågor som rörde sig i mitt huvud, men inget av detta diskuterades, inte heller vad man som människa kan göra för att bevara sin hälsa. Vi hade nog någon kort kurs i medicinsk etik men den upplevde jag så isolerad från arbetet i övrigt. Mycket av mina farhågor om att läkarlinjen skulle vara ”teknisk” besannades så hade jag inte haft erfarenheten med GIH och de tankarna som föddes där hur jag ville hjälpa människor att må bra så hade jag nog hoppat av. När jag till slut var färdig med utbildningen kände jag mig redo att möta mina medmänniskor, patienterna – och jag ville göra alla friska och lyckliga. Jag hade ju de bästa redskapen, på GIH hade jag lärt mig ”allt” om den friska människan och på läkarlinjen ”allt” om den sjuka människan!
Jag påbörjade min AT-tjänst på ett sjukhus i södra Sverige, trivdes väldigt bra, men som AT-läkare är det mycket akuttjänstgöring, att lösa de akuta problemen snabbt, en åtgärd och patienten skickas hem, eller en åtgärd och patienten läggs in på avdelning. Man gör sin AT inom kirurgi, invärtesmedicin och psykiatri samt allmänmedicin, på en vårdcentral. Det var väldigt lite att se patienten i ett helhetsperspektiv, i synnerhet när det gäller att titta på hälsofaktorer och hjälp i det långa loppet. Sista placeringen på ATn var allmänmedicin. Här kunde jag börja att mera använda mig själv som ett redskap när det gäller människor att må bättre, att se människan i sitt livsperspektiv. Här kände jag att jag hörde hemma och blev specialist i allmänmedicin 2003.
I alla år jag har jobbat har man pratat om att man måste satsa på det förebyggande arbetet, att hjälpa människor att undvika att bli sjuka. Men det har varit mycket ord och lite verkstad. Några vårdcentraler har varit bättre på det än andra, framför allt beroende på intresserade och driftiga läkare. På enstaka ställen har det startats livsstilsmottagningar, där läkare, sjuksköterska sjukgymnast och dietist samarbetat och hjälpt främst sjuka människor att må bättre, kanske slippa en del mediciner, återgå från sjukskrivning till arbete. Man har haft stavgång och sluta röka grupper. På de flesta vårdcentraler, i alla fall de större, finns blodtrycksmottagning, hjärtsviktsmottagning, astma-kol sköterska så mycket har blivit mer individualiserat och det är ju bra, men dessa patienter är ju redan sjuka så det är ju ingen förebyggande vård, mer än möjligtvis förebygga komplikationer/att det blir värre.
Läs hela artikeln här.