06 jun ”Vi ser med våra hjärnor, inte med våra ögon” – Mad in Sweden
(Paul Bach-y-Rita)
Av Lars Lundström.
På 90-talet kom jag att resonera med en skolsköterska som hävdade att våra hjärnor visserligen tillväxer men egentligen inte förändras efter födseln och alltså är helt genetiskt bestämda. En inte ovanlig uppfattning, liksom föreställningen att nutidsmänniskans hjärna är oförändrad sedan stenåldern men stressas av det moderna samhällets krav. Men var och hur sker då anpassning och inlärning? Förmågan att läsa och skriva kan knappast vara medfödd.
Har den mänskliga hjärnan förmåga till bestående kulturellt betingade anpassningar? Ett exempel; ett svenskt forskarlag (Anna Gislén m.fl.) har påvisat hur till synes medfödda reflexer som pupillstorlek, hos burmesiska kustnomader kan anpassas till miljöns krav på att dyka djupt och se under vatten. Även svenska barn kan lära sig denna förmåga som ansetts stabilt genetiskt betingad.
Det berättas att navigationsstrukturer i hjärnorna hos Londons taxichaufförer förstoras och på liknande sätt hur musikers hjärnor påverkas. Tecken på inlärning genom den mänskliga hjärnans plastiska förmåga att förändras som även föreslagits ligga bakom människosläktets kulturella utveckling som plötsligt tar fart för cirka 50 000 år sedan.
Vetenskapliga framsteg förhindras inte sällan av paradigm (förgivettaganden) som försvaras av forskarvärldens hierarkier tills ny forskning undan för undan urholkar försvaret som slutligen upplöses. Så kan vara fallet med Bach-y-Ritas resultat som så småningom tränger igenom men vad jag förstår ännu inte helt integrerats till exempel inom strokerehabilitering och psykiatri/psykologi i allmänhet.
I The Brain that Changes Itself (Penguin, 2007) beskriver Norman Doidge en pågående omorientering inom neurovetenskapen, en revolution som innebär att den mänskliga hjärnans dysfunktioner kan avhjälpas redan hos barn, skadade delar kan ersättas, reflexer som setts som fasta inte behöver vara det, och till och med att gener genom inlärning kan kopplas på eller av. Den mänskliga hjärnan har uppenbarligen allvarligt underskattat sig själv.
Rehabilitering efter stroke
1959, vid 65 års ålder drabbades Bach-y-Ritas egen far av en omfattande stroke. Efter fyra veckor gjordes bedömningen att vidare rehabilitering var utsiktslös, fadern skulle aldrig kunna vare sig gå eller tala. George, den andre sonen, accepterade inte detta. Som tur var visste han inte något om konventionell strokerehabilitering utan satte systematiskt igång att uppmuntra fadern att träna; från att krypa och stå på knäna till att stå, gå, tala och skriva.
Efter ett år var fadern i stort sett återställd och börjar arbeta med undervisning. Under klättring på hög höjd drabbades han av en hjärtattack och dog kort därefter, sju aktiva år efter stroken.
Den framgångsrika rehabiliteringen antogs bero på att hjärnskadorna inte var så omfattande. En biopsi efter faderns död avslöjade dock stora skador på hjärnstammen, den del av hjärnan som ansluter till ryggraden. Viktiga områden av hjärnbarken som kontrollerar rörelse var förstörda liksom nästan alla nervförbindelser mellan bark och ryggrad.
Bach-y-Rita drog slutsatsen att under träningen med George i vardagsnära situationer hade faderns hjärna förmått reorganisera. Litteraturstudier gav vid handen att Shepherd Ivory Franz redan 1915 visat att även 20-åriga förlamningsfall kunde rehabiliteras genom hjärnstimulerande övningar.
Ofta upphör rehabiliteringsinsatser när läkaren blir omotiverad eftersom framsteg uteblir. Bach.y.Rita identifierade istället perioder av konsoliderande platåbildning nödvändiga i den inre biologiska förändring som möjliggör neuroplastiska processer. Denna insikt innebar en förändrad syn på hjärnans funktionssätt.
Läs hela artikeln här.