12 apr Vad vi vet men väljer att inte göra något åt i diagnossamhället – Mad in Sweden

Av Rikard Marteleur.

Brister i barns hemmiljö utifrån deras relation till sina primära omsorgsgivare påverkar barns utveckling och hänger tätt samman med beteendeproblematik senare i livet.

Det är i dagens forskning välbelagt att såväl omsorgsbister, som den påföljande beteendeproblematik dessa kan orsaka, påverkar dessa individers utveckling och sociala status hela resten av deras liv. Detta i form av sämre social status och fler sociala samt hälsomässiga problem än barn som inte utsatts för följande omsorgsbrister (Felliti, 2014).

Barn med en otrygg anknytning präglas i högre grad av en emotionell osäkerhet i sitt umgänge med kamraterna (Sroufe 1999). Det gör att de lättare överväldigas av de starka positiva och negativa känslor som alltid åtföljer samverkan mellan yngre barn. Resultatet kan bli att de stör andra barns aktiviteter, vilket ökar sannolikheten för avvisande och uteslutning. En s.k. negativ transaktionell kedja uppstår där de barn som mest behöver goda relationer för att kompensera för tidiga negativa sociala erfarenheter är de som har den lägsta sannolikheten att lyckas etablera dem. För att bryta denna utveckling krävs att andra vuxna hjälper till att ordna lek och samverkan mellan barnen. Både under- och överengagemang hos föräldrar i barnens aktiviteter leder till lägre social status mellan kamraterna (Ladd och Hart 1992). Socialsekreterarens uppgift blir alltså här enbart att utforska hur föräldern med ett ”lagom” engagemang kan stötta barnets relationer till jämnåriga. Upptäcks istället bristerna som ligger till grund för barnets relationssvårigheter tidigt, är prognosen mycket bättre för att barnet kan hjälpas att inte utveckla social problematik och ohälsa senare i livet.

Läs hela artikeln här.