05 apr Återhämtning – från personlig reformering till social förändring – Mad in Sweden

Av Alain Topor, Inger Beate och Tore Dag Bøe.

En av de stora landvinningarna som återhämtningsforskningen har bidragit med är att förstå att personer som diagnosticerats med olika ”allvarliga psykiska problem” inte var passiva offer för en sjukdom, utan var aktörer i sitt eget liv. Återhämtningsforskningen och personernas egna berättelser visade hur dessa personer försöker på olika sätt att hantera sina problem, ”symptom”, och hur de även hanterar kontakten med anhöriga och personalen inom hälsovården och socialtjänsten. Många hade dessutom utvecklat egna sätt att handskas med oönskade verkningar av läkemedel.

Denna nya förståelse av personen som aktör i sin egen återhämtningsprocess bidrog till ett erkännande av brukarnas medborgerliga rättigheter och rätt att delta i planeringen och besluten om vilka insatser hen skulle få.

Denna individuella förståelse formulerades 1993 av Bill Anthony i en av de mest använda definitionerna av återhämtningen [i].

Återhämtning beskrivs som en djupt personlig, unik förändringsprocess av ens attityder, värden, känslor, mål och/eller roller.

Det är ett sätt att leva ett tillfredställande liv, även inom ramen för de begränsningar som sjukdomen skapar.

Återhämtning kräver att man utvecklar en ny mening med livet och nya livsmål, samtidigt som man lämnar sjukdomens katastrofala effekter bakom sig [ii].

Även om denna definition citeras flitigt så är den inte invändningsfri. Den sätter fokus på en individuell förändring, en inre reformering, som personen genomför på egen hand och är frikopplad från hens sociala och materiella sammanhang.

Vi har identifierat tre centrala antaganden som är implicita i Anthonys definition och som vi vill utmana genom att föreslå en alternativ definition:

Anthonys definition beskriver återhämtningsprocessen som en individuell personlig process. Vi föreslår att den är en grundläggande social process.

Läs hela artikeln här.