Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

Föreläsare, författare och opinionsbildare med fokus på psykisk ohälsa och utanförskap

31 mar Om ökad medikalisering och återhämtningens betydelse – Mad in Sweden

Posted at 10:04h in Nyheter by

Av Ulrika Westerberg

Just nu stärks min skräck till psykiatrin i vilken jag vårdskadades under en slutenvårdsvistelse i november 2017 och som tog en stor del av min uppmärksamhet i två år 24-7. Därefter har jag varit mycket kritisk till psykiatrins bidrag till återhämtning.

På grund av debattinlägg om ökad fokus på medicinering och om vissa läkares ambition att lyfta sin profession till de bästa att leda vården, ställer jag mig frågande till om det är bra eller inte för att ta psykiatrin till 2000-talet för effektivare behandling och resultat (Alla behövs och det är inte bara läkarutbildningen som bidrar till bra ledare med öga för bra lösningar). Om psykiatrikers makt och dagens fokus på medicinering ökar i en än mer toppstyrd organisation som den offentliga vården kommer ingen att bli bättre, få tillräckligt bra återhämtning för att tillfriskna, bli fri från sjukdomen och få bättre livskvalité än tidigare.

Som psykologen Åke Törnqvists har riktat hård kritik mot ökad medikalisering och ökad makt till psykiatriker som uppmärksammats i Tidningen Psykolog ställer jag mig frågande till om psykiatrin är på väg åt rätt håll. Precis som Åke tycker jag att psykologer ska kunna ställa diagnos och skriva remisser för de har längre träning i fältet psykologi än psykiatriker och har bredare förankring i alternativa teorier och metoder som exempelvis “Power Threat Meaning Framework”. I den metoden anses diagnoser överflödiga för att det är varje enskilds individs historia som är viktigast för tillfrisknande och att diagnoser är subjektiva liksom osäkra för diagnoserna överlappar varandra.

Diagnoser är problematiska på många sätt. Ett problem är att diagnoser delar upp människor i grupper av de som har och inte har dem istället för att acceptera tanken att tänka på psykisk ohälsa som ett tillstånd alla drabbas av någon gång i livet med olika uttryck och att det inte sällan är ett resultat av hur dynamiken i en grupp ser ut som i familjen, på arbetsplatsen, slutenvårdsavdelningen eller i skolan etc. Som före detta patient hörde jag hur viss personal talade om patienter kollegor emellan när jag inte skulle ha hört dem. Jag läste också anteckningar ur min journal och jag fick skriftliga svar från utredande läkare om min anmälan om vårdskada. Synen på patienter och diagnoser bland professionella i vården uttrycks fortfarande som om personalen vet mer om individen än individen själv trots att personalen inte har helhetsbilden vare sig med fullständig objektiv testning eller scanning via formulär av t ex trauma. Med erfarenhet av min egen återhämtning noterade jag att ingen i vården hade helheten om varför jag upplevde stress, förvirring, rädsla och betedde mig till synes annorlunda eller avvikande. Först när jag hittade en funktionsmedicinsk läkare förstod jag vad den offentliga vården missade.

Läs hela artikeln här.

Tags:
Print page