28 feb Vi behöver förstå för att kunna förändra och älska för att kunna förstå

Vi upplever alltid verkligheten utifrån våra referensramar. Referensramar som skapats av våra livserfarenheter och upplevelser. Människor som upplevt svåra saker tolkar verkligheten utifrån de referensramar som deras upplevelser resulterat i. Något som ibland kan föranleda till synes ”ologiska” eller ”oproportionerliga” reaktioner och beteenden i olika situationer.

För att förstå de olika reaktioner och beteenden som vi möter i vår vardag behöver vi förstå referensramarna och orsakssambanden bakom dessa. Först då kan vi, om vi vill, fördjupa och utveckla kommunikationen och relationen till de som vi möter och som vi också ibland, beroende på relationen och vår roll, är till för att hjälpa.

Jag har under stora delen av mitt liv försökt identifiera de främsta framgångsfaktorerna i arbetet med barn och unga som lever i utsatta livssituationer och som ibland utvecklat olika former av destruktiva, normbrytande och problemskapande beteenden. Utifrån de empiriska erfarenheter som jag förvärvat under åren ser jag idag relationen som den främsta framgångsfaktorn i allt förändringsarbete. Det är i relationen som vi skapar förtroendet, tilliten och egentligen hela förändringen. Jag har dock också kunnat uppleva att de av våra barn och ungdomar som behöver vår vuxnas kärlek och omsorg som allra mest ofta uttrycker detta på de minst älskvärda sätten.

Kärlek grunden för förståelse

Att arbeta med barn och unga som upplevt svåra saker och som utvecklat olika former av destruktiva och problemskapande beteenden kan ibland vara en utmanande uppgift. En uppgift som inte alltför sällan kräver ett stort tålamod, men också en stor grad av självkännedom och personlig mognad, av oss vuxna. Ju bättre vi känner det verktyg som vi själva utgör i våra relationer och i vår roll som viktig vuxen, desto bättre förutsättningar har vi för att kunna hjälpa våra barn och unga i det som är svårt och utmanande.

Det var någon som sa till mig en gång att vi behöver förstå våra medmänniskor för att vi ska kunna älska dem. Jag har funderat mycket på detta sedan dess, och har nog landat i att jag egentligen tänker precis tvärtom. Att vi behöver älska våra medmänniskor för att vi ska kunna förstå dem.

Kärlek är ingen känsla

Jag har levt stora delen av mitt liv i villfarelsen om att kärlek är en känsla. Men kärlek är ingen känsla. Kärlek är snarare en viljeyttring, ett aktivt val att agera utifrån, och något som vi gör för oss själva och för våra medmänniskor.

Om vi ska kunna leva upp till den roll som viktig vuxen som vi ibland åtar oss, och ibland kanske får utan att själva aktivt välja det, behöver vi utveckla vår egen förmåga att älska och att visa kärlek till dem vi möter. All äkta hjälpsamhet har sin grund i kärlek och i vår genuina vilja att verka och agera utifrån den.

Kärlek och förståelse första stegen till förändring

För att utveckla vår förmåga att älska, och därigenom också vår förmåga att förstå, behöver vi vara beredda att titta på och utveckla oss själva som människor. Att utveckla vår egen förmåga att både förstå och att älska oss själva. Det är först när vi kan förstå och älska oss själva som vi på riktigt kan älska och förstå våra medmänniskor, barn och ungdomar som vuxna.

Det vi inte förstår tenderar vi ofta att frukta, och det vi fruktar vill vi ofta skjuta ifrån oss eller förgöra. Att älska och att vilja förstå är därför de första stegen på vägen till förändring. När vi kan förstå det vi möter kan vi också bemöta det på ett sätt som skapar en grund för en hållbar positiv förändring. En förändring som många av oss och av våra barn och ungdomar, liksom samhället, behöver idag kanske mer än någonsin.

Lasse Mattila