Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

Föreläsare, författare och opinionsbildare med fokus på psykisk ohälsa och utanförskap

17 sep Mycket arbete kvarstår för en patientsäker psykiatri

Posted at 08:27h in Debatt by

Varje år drabbas mer än 100 000 patienter av vårdskador inom sjukvården, och det finns anledning att misstänka att mörkertalen är mycket stora. Världshälsoorganisationen, WHO, har initierat 17 september som en internationell patientsäkerhetsdag, och behovet av debatten om ökad patientsäkerhet har sällan varit större än nu.

I dagarna har Socialstyrelsen tagit fram ett förslag till handlingsplan för förstärkt patientsäkerhet inom vården. I presentationen av planen, som nu skickas på remiss, går bl.a. att läsa att planen är framtagen ”tillsammans med myndigheter, regioner, kommuner, nationella organisationer och experter”. Vilken roll patienterna, och särskilt psykiatripatienterna som känns vara en särskilt utsatt grupp, haft i förarbetena till handlingsplanen framgår dock inte i dokumentet (utöver det som står om att handlingsplanen är framtagen med ”företrädare för patienter och närstående”). Inte heller framgår det vilka de nämnda ”experterna” i sammanhanget är, vilket också hade varit intressant att veta. Med tanke på handlingsplanens syfte samt ämnets natur och angelägenhet skulle det givetvis kännas smakfullt att det är patienterna själva som har huvudrollen i sammanhanget. Och kanske är det så?

Patientsäkerheten mycket eftersatt inom psykiatrin

Ett av de specialistområden inom vården där patientsäkerhetsarbetet känns mycket angeläget att lyfta är psykiatrin. Jag får närmast dagligen till mig historier om patientskador (gällande både barn/unga och vuxna) inom psykiatrin där både rätts- och patientsäkerheten känns mycket eftersatt. Många av historierna vittnar om såväl felaktiga diagnoser (ibland ställda utan någon utredning alls), felaktig farmakologisk behandling (med ofta omfattande och allvarliga biverkningar) som rena övergrepp inom bl.a. psykiatrisk tvångsvård. Berättelserna från verkligheten tyder på att det finns mycket att göra för att förbättra både rätts- och patientsäkerheten inom detta vårdområde.

Vårdrelaterad PTSD

Jag har även under de senaste åren fått bekanta mig med begreppet ”vårdrelaterad PTSD”, alltså diagnos för trauman orsakade av den vård och behandling som patienterna erhållit inom psykiatrin. Flera av de som hör av sig till mig har fått just denna diagnos och har även varit i kontakt med bl.a. patientnämnden på sin hemort för att lyfta upp det problematiska och ofta direkt kränkande och skadliga behandling som de fått. Jag har även fått ta del av flera av de formella svaren från patientnämnderna där nämnderna, efter resultatlösa kontaktförfrågningar med de aktuella vårdinstanserna, konstaterat att de tyvärr inte kan göra något då de inte får respons från de ansvariga. Samtidigt har man konstaterat att man avslutar ärendet och beklagar det faktum att de för vården ansvariga huvudmännen inte svarat på vare sig kontaktförsöken eller inbjudningar till gemensamma möten.

Biverkningsrapporteringen närmast obefintlig

Ett annat område inom patientsäkerhetsarbetet där behoven av förbättring är mycket stora är biverkningsrapporteringen av läkemedel, särskilt psykofarmaka. Med tanke på att enbart ca 1 % av alla biverkningarna av läkemedel rapporteras till Läkemedelsverket finns det många berättelser som skulle behöva berättas om hur patientsäkerhetsarbetet fungerar idag. Detta inför fortsatta förbättringsarbetet vad gäller både patientcentrerad vård och patientsäkerhet.

Utöver den ”reglerade” biverkningsrapporteringsskyldigheten för professionella så finns det idag även möjlighet för patienterna själva att rapportera upplevda biverkningar till Läkemedelsverket. Detta kan man göra både digitalt eller via blankett, vilket det går att få mer information om på bl.a. Läkemedelsverkets hemsida. Det finns även möjlighet att både som yrkesverksam och som patient att få mer information om psykofarmaka, biverkningar, rapporteringsmöjligheten mm. på hemsidan för Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP) som bl.a. arbetar för att främja medicinfria behandlingsformer inom psykiatrins område samt för att öka just patientsäkerheten inom detta område.

Engagemang som ger vittring om förändring

All heder åt Socialstyrelsen som kraftsamlar, men… Det finns en hel del att göra för att förstärka rätts- och patientsäkerhet i vårt avlånga land. Jag hoppas att den nyligen framtagna handlingsplanen kan vara ett steg i förstärkt patientsäkerhetsarbete men mot bakgrund av de berättelser som jag fått till mig under de senaste åren känner jag en oro över att dokumentet blir ytterligare en i raden av ”hyllvärmare” i vår välfärdsbyråkrati.

Men trots alla de minst sagt beklämmande berättelser och vittnesmål som jag fått till mig, och även om jag också själv från nära håll fått se bristerna i patientsäkerheten inte minst för våra utsatta barn och unga, så är jag ändå hoppfull. Det som bidrar till denna hoppfullhet är allt det engagemang som jag ser växa fram och där människor börjar ställa frågor om nuvarande psykiatriska vårdens (o)hållbarhet. Fler börjar förstå att vi behöver skapa oss en bild om och förstå de bakomliggande orsakssambanden till det vi idag kallar för psykisk ohälsa, och att vi inte kan behandla känslomässiga och psykiska fenomen med kemiska preparat. Preparat som ofta är både ineffektiva och har omfattande och allvarliga biverkningar.

Något som ytterligare stärker min hoppfullhet är att medvetenheten om t.ex. trauma och traumamedveten omsorg sakta men säker börjar blir större i samhället och att förståelsen för relationen betydelse i förändringsarbetet börjar uppmärksammas allt mer. Efter att under de senaste 25 åren ha arbetat med barn och unga i utsatta livssituationer är min både erfarenhet och övertygelse att det är just i relationen som vi skapar förtroendet, tilliten och förändringen.

Det engagemang som jag ser växa fram för alternativen till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade vårdpraktik ger vittring om förändring. En förändring som känns lika ofrånkomlig som nödvändig.

Lasse Mattila

Länkar

Tags:
Print page