22 dec Vi offrar våra barn på läkemedelsindustrins altare

I december 2017 publicerade Socialstyrelsen sin senaste rapport om utvecklingen av psykiska ohälsan bland barn och unga [1]. Rapporten bekräftar det jag under åren bevittnat i mitt arbete med barn och unga i utsatta livssituationer – att både den diagnostiserade psykiska ohälsan och förskrivningen av psykofarmaka till barn och unga har ökat kraftigt under de senaste åren.

De diagnoser som ökat mest under åren är depressioner och ångestsyndrom, men även neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och autism har ökat kraftigt. Man ser även en markant ökning av andra psykiatriska diagnoser som indikerar ett skadligt bruk eller beroende av olika substanser.

I takt med den ökande diagnostiseringen konstaterar Socialstyrelsen även en motsvarande ökning av förskrivning av psykofarmaka till barn och unga. Något man inte ser som särskilt anmärkningvärt då ökningen av förskrivningar ofta motsvarar ökningen av diagnoser. Enligt Socialstyrelsen är det ca 70-80 % av barn och unga vuxna som påbörjat behandling med antidepressiva läkemedel efter att ha diagnostiserats med depression.

Figur 1 visar utvecklingen av barns och unga vuxnas kontakter med hälso- och sjukvården för bedömning och behandling av psykisk ohälsa under perioden 2006–2016. Resultaten i figuren baseras på läkarbesök inom specialiserad öppenvård eller sjukhusvård som har lett till psykiatrisk diagnos. Även barn och unga som har förskrivits läkemedel vid psykisk ohälsa, där också förskrivning inom primärvården ingår, är inkluderade i resultatet. Källa: Socialstyrelsen, december 2017.

Ökad risk för självmord hos de som vårdas inom specialiserad vård

Samtidigt som Socialstyrelsen förutspår en fortsatt ökning av både diagnoser och förskrivningar av psykofarmaka även framöver, tenderar den diagnostiserade psykiska ohälsan hos våra barn och unga också bli alltmer långvarig. Enligt rapporten riskerar de av våra barn och unga som diagnostiseras med depression eller ångestsyndrom, och som vårdas inom specialiserad vård, hamna i långa sjukdomsförlopp med fortsatt behov av psykiatrisk vård och läkemedelsbehandling som följd. Man ser även en förhöjd risk för suicidförsök och suicid över tid hos denna målgrupp.

Med tanke på de kända allvarliga biverkningar av t.ex. antidepressiva läkemedel (SSRI), där bl.a. kraftigt förhöjd självmordsrisk ingår, är kanske inte den förhöjda risken för utökad psykisk ohälsa, självmordsförsök och begågna självmord bland de diagnostiserade och medicinerade barnen och unga så oväntad?

Tabell 2 redovisar psykiatrisk vård, uttag av psykofarmaka, suicidförsök och begångna suicid bland barn och unga vuxna som år 2006 vårdades för depressioner eller ångestsyndrom inom den specialiserade vården. Gruppen följdes därefter upp under en tioårsperiod och jämfördes med en referensgrupp som inte hade vårdats för depression eller ångestsyndrom under år 2006. Källa: Socialstyrelsen, december 2017.

Stor vilsenhet gällande orsakssambanden och åtgärderna vid psykisk ohälsa

Vad som orsakar den stadigt ökande psykiska ohälsan ställer sig Socialstyrelsen frågande till i sin rapport. Dock ser man, utifrån myndighetens roll, det som angeläget att följa upp och beskriva utvecklingen närmare. För att förbättra situationer för barn och unga med psykisk ohälsa ser Socialstyrelsen tillhandahållandet av statistik och kunskap inom området som en central uppgift. Myndigheten, som även publicerar nationella riktlinjer på området, granskar för närvarande också överenskommelsen mellan staten och Sveriges kommuner och landsting (SKL) gällande stöd till riktade insatser inom området psykisk ohälsa.

Med tanke på den centrala och viktiga roll som Socialstyrelsen har gällande samhällets förebyggande och symtominriktade insatser vid psykisk ohälsa bland barn och unga är den handfallenhet som myndigheten visar minst sagt oroväckande. Även om ambitionen att förstå orsakssambanden och viljan att stödja de aktörer som möter barn och unga i vardagen är god på alla sätt och vis, räcker inte tillhandahållandet av statistik långt om vi vill hjälpa våra mest utsatta barn och unga på riktigt. För att man ska kunna bidra till en verklig hållbar positiv förändring behöver man enligt min uppfattning öka sin kunskap om barns och ungas livsvillkor och behov, men också om det ohållbara i dagens diagnostisering och medicinering av våra barn och unga. Ser man på den ineffektivitet och de skadeverkningar som oberoende forskning påvisar gällande både antidepressiva läkemedel och övriga psykofarmaka borde förskrivningen av dessa preparat till barn och unga vara förbjuden, så som är fallet gällande antidepressiva (SSRI) i Australien [2].

Psykiatriska diagnoser och allmänläkarnas ansvar

I det patientregister som statistiken i Socialstyrelsens rapport bygger på inrapporteras psykiatriska diagnoser som fastställts vid läkarbesök inom specialiserad vård eller vid sjukhusvård. I registret framgår alltså inte de diagnoser som ställs av allmänläkare inom primärvården.

Enligt studie publicerad 2014 i medicinska tidskriften Lancet tillhandahåller allmänläkarna över 90 % av den psykiska hälsovården [3]. Skulle detta vara fallet i Sverige, vilket inte hade förvånat mig alls med tanke på mina erfarenheter av barns och ungas kontakter med primärvården, hade mörkertalen gällande antalet diagnoser (och följaktligen även förskrivningar av psykofarmaka) i statistiken varit enorma. Dessutom vet vi att det förekommer en omfattande förskrivning av psykofarmaka som inte bygger på någon fastställd diagnos, utan som ibland kan ske så enkelt som vid ett telefonsamtal utan att förskrivande läkare ens har träffat barnet eller den unge ifråga.

Slentrianmässig förskrivning av psykofarmaka

När det gäller förskrivningen av psykofarmaka konstaterar Socialstyrelsen att ett och samma läkemedel ofta används för flera olika psykiska sjukdomstillstånd än dem som det är avsett för. Som exempel på detta nämner man att antidepressiva mediciner även kan användas vid behandling av ångestsyndrom. Min erfarenhet är att användningen av t.ex. antidepressiva läkemedel är långt mer utbredd än så, och att läkemedlen skrivs ut mycket slentrianmässigt för t.ex. sömnproblem, ätstörningar, rastlöshet, vid olika typer av beroendeproblematik samt andra mer eller mindre ”diffusa” psykiska symtom.

Figur 6 visar utvecklingen av psykiatriska diagnoser som har ställts inom den specialiserade öppenvården och den samtidiga utvecklingen av förskrivningar av psykofarmaka under motsvarande period. Källa: Socialstyrelsen, december 2017.

I figuren ovan framgår inte de förskrivningar till unga vuxna som sker av allmänläkare inom primärvården (varifrån diagnoser inte inrapporteras till Socialstyrelsens patientregister, viket gör att dessa saknas i myndighetens analyser). Lägger vid till detta den omfattande polyfarmaci (samtidig förskrivning och användning av olika läkemedel) som sker utan samordning som många av våra barn och unga faller offer för, blir akuta behovet av omedelbar förändring i samhällets bemötande av redan utsatta barn och unga än mer tydlig.

Stora brister vid förskrivning och uppföljning

Enligt Socialstyrelsen påbörjas antidepressiv läkemedelsbehandling oftast efter en diagnos av läkare inom den specialiserade öppenvården. Detta överensstämmer inte med mina erfarenheter. Min erfarenhet är att medicineringen, av framförallt unga vuxna, oftast initieras av just allmänläkare inom primärvården. Och detta ofta redan vid första besöket och efter ca 10 minuters samtal om olika symtom och svårigheter i vardagen. Min erfarenhet är dessutom att förskrivningarna allt som oftast sker utan någon som helst information om biverkningarna och utan någon som helst plan för vare sig uppföljning eller framtida avtrappning av medicineringen. Även om detta inte står som rekommenderat tillvägagångssätt i vare sig Socialstyrelsens eller våra olika regionala styrdokument så är det så verkligheten ser ut

Tabell 1 visar andelen barn och unga vuxna som påbörjade behandling med ett antidepressivt läkemedel efter att ha diagnostiserats med depression under tidsperioden 2007–2013. Källa: Socialstyrelsen, december 2017.

Som vi kan avläsa i tabellen ovan så påbörjade majoriteten, omkring 70–80 procent, av de som fått en diagnos inom den specialiserade öppenvården en läkemedelsbehandling. Av dessa stod omkring 1 av 10 barn, och 1 av 5 unga vuxna, under behandling i minst tre år efter att de påbörjat läkemedelsbehandling. Med tanke på att depression inte är någon stabil diagnos över tid, och att symtomen vanligtvis klingar av efter en tid även utan behandling [4], är detta märkligt, och talar också om en mycket bristfälligt förfarande vid uppföljningen av en påbörjad läkemedelsbehandling.

Källa: Götzsche, PC. Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse.

Men det är inte enbart antidepressiva läkemedel som skrivs ut vid depressioner och ångestsymtom. Enligt Socialstyrelsen skrivs även olika lugnande och ångestdämpande läkemedel samt sömnmedel ut för dessa symtom. Läkemedel som också, i likhet med antidepressiva, ofta har flera kända allvarliga biverkningar som förskrivande läkare sällan informerar om.

Diagnosmanualerna och farmakologisk överbehandling

Enligt Socialstyrelsen är den kraftiga ökningen av förskrivningen av psykofarmaka en konsekvens av att fler diagnostiseras med psykisk ohälsa. Detta eftersom andelen som behandlas med läkemedel efter diagnos har varit konstant över tid. Det som dock också bör nämnas i sammanhanget är att diagnoskriterierna ändrats under åren.

De diagnosmanualerna som man ofta använder inom psykiatrin heter DSM-5 och ICD10. Ser vi på DSM-manualen, som för övrigt är framtagen av amerikanska psykatrikerföreningen (APA) med kända intressekonflikter utifrån medlemmarnas kopplingar till läkemedelsindustrin, så kan vi konstatera alltfler diagnoser för varje upplaga som ges ut. Samtidigt som kriterierna för olika diagnoserna sänks, ökar andelen barn och unga (och vuxna) som uppfyller kriterierna och därmed diagnostiseras.

En av problematiska konsekvenserna av manualdiagnostiken är just den diagnostiska inflation som råder i vårt samhälle idag. Som även Allen Frances, ordföranden för DSM-IV (1994), konstaterar så har inflationen genom DSM-IV lett till en 20-faldig ökning av autismspektrumdiagnoser, 40-faldig ökning av bipolär diagnos hos barn, tredubbling av ADHD-diagnoser, samt till en kraftig farmakologisk överbehandling och omfattande polyfarmaci (samtidig behandling med olika läkemedel) bland barn och unga. Jag upplever tyvärr också att vår psykiska hälsovård på många håll, med stöd av bl.a. Socialstyrelsen, blivit en ren ”checklisteverksamhet” där vi offrar våra barn och unga på läkemedelsindustrins altare istället för en verksamhet som i ett mellanmänskligt möte genuint vill förstå och hjälpa barnen och ungdomarna att hantera de utmaningar och svårigheter som de lever i. Detta måste vi ändra på om vi vill minska den för närvarande ökande psykiska ohälsan bland våra barn och unga och i samhället.

Lasse Mattila

Referenser

1. Socialstyrelsen. Utveckling av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna – till och med 2016. Socialstyrelsen, 2017.
2. Raven M. Depression and antidepressants i Australia and beyond: a critical public health analysis (PhD thesis). University of Wollongong, Australia; 2012. http://ro.uow.edu.au/yheses/3686/.
3. Jacob KS, Patel V. Classification of mental disorders: a global mental health perspective. Lancet 2014, 383: 1433-1435.
4. Götzsche, PC. Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag, 2016.