Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Från deppig till stressad – det utmattade folket – Mad in Sweden

Mad in Sweden, 2021-01-07

Av Frida Åberg.

Jag är så pass gammal att jag tydligt minns när SSRI-preparaten gjorde entré på den svenska marknaden under mitten av nittiotalet. Vi var early adapters, 20-någonting och designers på ett modeföretag i Stockholm som var på väg att erövra världen. När jag skriver detta har jag svårt att föreställa mig hur en hype skapades innan internet gjorde det möjligt, innan något kunde bli viralt, men jag minns samtalen som långt mer viktiga, någon som berättade, andra som lyssnade och spred vidare. Och magasinen – the Face, i-D, Dazed & Confused, Mojo – glansiga sidor där ljusen från lysrören på kontoret reflekterades och där ord, och framför allt bilder, berättade något om vår generation, något som inte redan sagts. Varje dag på kontoret skapades mer än mode, det var eviga samtal, skvaller, relationer som förstärktes och bröts och en väldig massa skitsnack. Ofta när jag kom hem var jag känslomässigt urlakad. Och mitt i allt detta virrvarr av interaktioner och stimuli dök Prozac Nation (1994) av Elisabeth Wurtzel upp, jag läste den aldrig då, men både boken och Wurtzel fyllde både magasinen och våra konversationer. Det började bli tydligt att fler och fler i min omgivning tog vad vi kallade Prozac, och fler och fler pratade om sina depressioner – depressioner som inte hade någonting att göra med det liv vi levde, eller den barndom vi haft, utan var helt kopplade till någon slags kemisk obalans i hjärnan som behövde balanseras. Det dröjde inte länge förrän jag, efter en tid i den intensiva miljö jag vistades i varje dag, själv började känna mig deppig. Jag sov dåligt, var ständigt trött och de glas med ”dagens”  jag drack under mina utekvällar  gjorde mig inte längre glad och danssugen, utan utlöste istället dramatiska hulkningar och undergångssvarta tankar. Tillslut fick jag rådet av några av mina kollegor och tillika vänner, att åka till psykakuten – något som så många i min omgivning gjort att de både kunde adressen utantill och utan problem återgav hela proceduren, vad jag skulle säga och göra för att få min egna dos med Prozac. Det blev aldrig någon Prozac för mig – den gången. En ung läkare konstaterade efter en handfull ledande frågor att jag inte var deprimerad, utan led av bipolär-sjukdom och istället behövde litium. Jag blev så skrämd att jag bestämde mig för att behandla min nedstämdhet med andra medel vilket innebar en flytt till Göteborg och byte av arbetsplats.

Läs hela artikeln här.