Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Monoaminhypotesen, Eli Lilly och Prozac – Mad in Sweden

Mad in Sweden, 2020-11-27

Av Markus Sjöborg

Följande artikel är baserat på en universitetsuppsats med samma titel genom studier
i Medicinhistoria vid Uppsala Universitet 2020.

Monoaminhypotesen & Magic bullets

1965 kom Schildkraut et al. fram med hypotesen om att psykisk ohälsa som
depression skulle bero på en kemisk obalans och brister på neurotransmittorer
såsom serotonin. Även tidigare forskning av bl.a. svenske nobelpristagaren Arvid
Carlsson forskade också på serotoninets och dopaminets koppling till psykisk ohälsa
(Carlsson, 2011) och har förmodligen gjort att myten eller hypotesen kunnat överleva
längre i Sverige trots att den sedan länge avvisats i länder som USA som jag visar
på längre ner i denna artikel.

1987 lanserar Eli Lilly sin antidepressiva drog Prozac (fluoxetine), innan det
blivit godkänt av FDA som godkänner det först i januari 1988. Läkemedelsbolagen
var självfallet glada att sprida hypotesen om en kemisk obalans. Prozac, eller Fontex
som det lanserades som i Sverige, lanserades som det som skulle ställa denna
”kemiska obalansen till rätta”. Det låter ju rätt bra. Hur kunde det vara så att om man
led på olika sätt så tog man ett piller så blev det ”bra”? Hur kunde en sk. ”magic
bullet” som Prozac inte vara enbart av godo?

Tanken om en sk. Magic Bullet och en oral lösning på bekymmer hade funnits
sedan tidigare exempelvis genom uppfinnandet av antibiotika och sulfapreparat.
Tanken om en oral lösning på bekymmer tror jag inte man behöver vara speciellt
”freudiansk” för att gå med på – något som flertalet samtal jag haft med svenska
psykiater bekräftat – ta bara begreppet ”comfort food” eller fenomen som att barn vill
suga på tummen om de blir oroliga. Det var den första källan till lust, värme, näring
och trygghet. Detta i kombination med en annan stark mänsklig drivkraft som
sociologiprofessorn Peter Conrad pratar om i sin uppsats Medicalization and Social
control nämligen den om läkaren som Gud och vårt behov av att sätta människor på
piedestaler tror jag förklarar en del av hur det kunde bli som det blev.

Psykiatriprofessorn David Healy pratar i en dokumentär om hur vissa läkarmöten
dock – eller kanske tack vare – föregående teser ligger närmare en form av
Stockholmssyndrom där patienten tar formen av offret och läkaren eller psykiatern är
kidnapparen, trots att det känns fel behöver vi tro på att läkaren vet bättre än vi och
har vårt läkande som högsta incitament även i fall vi rent intuitivt kan känna att nåt
inte står rätt till.

En intressant sidotur på ämnet är den – återigen – om Eli Lilly som enligt
medicinjournalisten Robert Whitaker beskriver i sin bok The Anatomy of an Epidemic
var först med att lansera insulin efter att man upptäckt att diabetes berodde på en
insulinbrist (Whitaker, 2011). Vad som gör det ironiskt är att läkemedelbolagen
lyckades sedan några decennier senare lansera antidepressiva med narrativet om
att ”det är som att ta insulin om du har diabetes”. Ett narrativ som läkemedelbolagen
och psykiater enligt Whitaker har dragit tillbaka nu och tvärtom kritiserar
medikaliseringskritiker som Whitaker för att de inte längre kan hålla det emot dem
längre. Whitaker säger så här i en av sina föreläsningar från 2015 ”The chemical
imbalance story has fallen so completely apart in the US, the one place it still lives in
is Sweden oddly enough. It’s partly in Sweden because their scientists were integral
to creating it in the first place [Arvid Carlsson?]” Vidare berättar Whitaker i sin
föreläsning om en konversation med psykiater på Harvardsjukhuset Massachusetts
Hospital så här ”So what the psychiatrists at the top of this are now saying in the US
is this ’we never said this. We knew this was outdated 25 years ago [1985]’. And I
told them ’Yes you’re right you did know it was outdated and that it had fallen apart in
1985 but I’m pretty sure you forgot to communicate it to the American
people.’” (Whitaker, 2015). Detta för mina tankar till vad Ivan Illich skriver i sin bok
Medical Nemesis: The Expropriation of Health ”Medicinen är en pandemi i sig” såväl
som vad Motzi Eklöf skriver i boken Läkarens Ethos om ”äkta läkarverksamhet” som
ska vara baserat på ”en vetenskaplig grund för teori och praktik” (Eklöf, 2000) vilket
för mig rimmar väldigt illa med ovanstående beskrivning.

Läs hela artikeln i webbmagasinet Mad in Sweden här.