Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Psykiatrisk diagnos – effektivt för återhämtning? – Mad in Sweden

Publicerat den

Mad in Sweden, 2020-07-31

Av Ulrika Westerberg

Bidrar psykiatrisk diagnos till effektiv återhämtning och adekvat vård? Med tre experters syn på diagnos vill jag belysa hur problematisk psykiatrisk diagnos är.

I psykiatrikerna Anders Hansens och Simon Kyagas podd ”Psykiatrikerna” intervjuar de den för dem ”legendariska” neuropsykofarmakologen Stephen Stahl. I avsnittet ”Stephen Stahl” är det tydligt att läkare och forskare har olika syn på diagnos. Inledningsvis lyfts den väsentliga skillnaden mellan psykiatrisk sjukdom och somatisk sjukdom. I psykiatrin är fokus på symtom patienten har – till skillnad från behandling inom somatiken där orsak behandlas. Stephen Stahl menar att kroppslig eller somatisk sjukdom inte går att jämföra med psykiatrisk för att den inte är sjukdom och därför ”inte exakt”. Psykiatrisk diagnos rekommenderas att betraktas som syndrom av flera symtom.

Stephen Stahl menar att diagnos inte är det viktigaste för behandling utan istället ska ses som en bas för kommunikationen med patienten för att minska lidande. Stephen Stahl menar att symtomen därför kan ses som själva sjukdomen.

Behandlare tycks vara oeniga om symtom ska ses som sjukdomen eller om symtomen är en indikation på underliggande orsak. Det skrämmer mig, för det kan betyda att diagnos ställs på olika sätt beroende vilken syn läkare har på diagnos. Psykiatriker gissar – utan objektiva fynd som om de kastar dartpilar på patienten i mörker.

Anders Hansen anser som exempel att en psykiatriker bara kan anse behandlingen vara klar när alla symtom är eliminerade om symtomen ska ses som själva sjukdomen. Kanske menar Anders Hansen indirekt att det inte är möjligt att ha det synsättet i offentlig vård då det kräver mer tid för behandling. Tid som idag inte ens ger utrymme till alla som önskar stöd.

Det finns ytterligare problem med psykiatrisk diagnos av de symtom som faller utanför diagnoskriterierna och inte tas i beaktande vid beslut om behandling. Anders Hanssen lyfter överhuvudtaget inte problematiken med hur läkare bör förhålla sig till symtom som faller utanför diagnoskriterier när de inte heller kan remitteras till somatiken.

Diagnos leder inte ens till samma behandling för alla individer som har den och då kan med andra ord inte ens diagnos vara till stöd för beslut om bästa behandling enligt god sed om evidens som inom somatiken. Behovet av behandling för olika individer med samma diagnos kan vara olika.  Simon Kyaga önskar att Stephen Stahl hade problematiserat det faktum att psykiatrisk diagnos rymmer många variationer av olika symtom hos människor med samma diagnos, som att orsakerna till ADHD kan vara olika mellan individer och att lösningarna därför kan vara olika.

Poddmakarna lyfter fler problem med psykiatrisk diagnos som att patienter tror att diagnos påverkar personlighet, mognad och ansvar för egna beteenden. När en inte klarar att hantera ett beteende kan en patient kapitulera med förklaringar eller bortförklaringar på grund av diagnos. ”Min diagnos gör att jag är arg.” Stephen Stahl och Anders Hansen anser att det blir ett problem när patienten skyller sina beteenden på sin diagnos.

Hur ställs diagnos?

Psykiatrisk diagnos består av en mängd symtom och omtalas som syndrom. Diagnoser överlappar inte sällan varandra med gemensamma symtom. I dagens två diagnosstöd för läkare och psykiatriker finns i den amerikanska manualen DSM-V och WHO:s ICD-11 närmare 250 syndrom. Dessa två stöd för att ställa diagnos används parallellt i Europa och är inte samstämmiga. Läkare har löst motstridigheterna i de båda med att använda den ena huvudsakligen för diagnosticering och den andra för forskning.

Utöver manualerna ställer läkare diagnos genom systematiskt arbete. I kursboken ”Klinisk Psykiatrisk Diagnostik” för blivande psykiatriker i Sverige har författaren och utbildaren tillika den inflytelserika psykiatrikern Mats Adler beskrivit vikten av ett metodiskt arbetssätt ”för att kunna genomföra en träffsäker psykiatrisk diagnostik”. Han rekommenderar insamling av information från patienten i sex steg:

  • aktuella problem
  • förlopp
  • utveckling från barndomen och framåt
  • personlighet
  • screening med formulär
  • psykisk status

Kortfattat består de sex ovanstående stegen av att ta reda på vilka symtom som finns och eventuella faktorer som utlöst besvären, hur länge besvären pågått och om de förändrats under tiden, om det funnits nedsättningar tidigt i utvecklingen, normavvikande personlighetsdrag, screening med enkät och slutligen observation av utseende, motorik och beteende.

Psykiatrisk diagnos är inte objektiv

Söker du hjälp hos en läkare eller psykiatriker beror bedömningen delvis på vilken syn din vårdgivare har både utifrån synsätt på psykiatrisk diagnos och den skolning hen fått. Det är otillfredsställande och att veta att chansen att ha en och samma läkare från dag ett till tillfrisknandet är noll procent som kan innebära olika bedömningar. i bästa fall kompletterar läkares bedömningar varandra men kan också orsaka långsammare återhämtningsprocess.

Samma behandling för alla med lika diagnos?

Det är lätt att tro diagnos också innebär en given inriktning på behandling men det är alltså felaktigt då varje individs behov kan variera stort bara inom en och samma diagnos. Osäkerheten inför hur diagnos ska beskriva besvär för effektiv behandling eller vara en grund enbart för samtal (!) är stor. Om psykiatrisk diagnos inte heller är sjukdom utan syndrom borde rimligtvis behandling kunna se olika ut från individ till individ.

Med Socialstyrelsens nationella rekommendationer för behandlingsinsatser tycks en diagnos anses vara grund för val av behandling och kan med andra ord vara kontraproduktiv på grund av individuella behov. En psykiatriker kan inte självklart besluta om insats när Socialstyrelsens rekommendationer för behandling är likriktade. Den aktuella rekommendationen för till exempel vuxna med depression från Socialstyrelsen från 2017 är formulerad så här:

”Vuxna med depression och ångestsyndrom behandlas i huvudsak med antidepressiva läkemedel och olika former av psykoterapi. Vid lättare former av depression eller ångestsyndrom i primärvården kan behandlingen också utgöras av psykopedagogiskt samtal eller fysisk aktivitet. Andra behandlingsalternativ vid svårare tillstånd är repetetiv transkraniell magnetstimulering (rTMS) och elektrokonvulsiv behandling (ECT).”

Läs hela artikeln på Mad in Sweden här.