Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Storebror – håll mej inte så hårt – Mad in Sweden

Publicerat den

Av Ylva Kristina Larsson

Polisen är lite av en taxi till psykakuten numer. De får ofta ta psykiatriärenden på sina utryckningar. Men alla har inte utbildning i psykisk ohälsa eller kan bemöta människor i kris. Det talas om övervåld. Ja, hur hanterar man en hysterisk själ? Är det ett medvetet övervåld eller är det desperata tag av okunskap? Jag undrar.

Den första gången var jag bara 18–19 år och bodde på ett behandlingshem utanför Stockholm.
Att bo på HVB är påfrestande i sig. Det är inget hotell utan snarare ett fängelse. Och det är min personliga åsikt efter fem olika behandlingshem genom åren.
Men åter till ämnet …

Det utbröt tumult av missförstånd och jag drabbades av panik som jag ofta gjorde då i olika händelsers centrum. Jag var livrädd helt enkelt. Personalen hade kommit fram till att ringa efter polisen om mej. Jag sprang iväg från köket där det började och upp på mitt rum.
Därifrån kom jag inte längre. Jag ställde byrå, skrivbord och en stol emot den låsta dörren. Öppnade fönstret. Jag hade aldrig tidigare ens tittat ut där och insåg att det inte var någon möjlig flyktväg (träd, buskar och en brant backe).
Panik.

Jag minns att hjärtat slog hårt och kinderna liksom hettade medan jag gick runt i cirklar. Jag insåg snabbt att jag var körd, men jag visste inte på vilket sätt. Bara att polisen skulle komma och att det aldrig brukar leda till nåt bra.
Stressad.

Jag hörde bestämda snabba steg från trappen, över det knirrande allrumsgolvet mot mitt håll.
De knackade på dörren. Jag höll andan. De ryckte i dörrhandtaget och ropade på mej att jag skulle öppna dörren. Jag fick inte fram ett ljud. De började att trycka upp dörren som jag ställt möbler för. Dörren glipade plötsligt och nu hörde jag deras röster inne i mitt rum. De var verkligen där. De kom in. Jag tänkte att jag måste ta mej därifrån, men hur?!?

Läs hela inlägget på Mad in Sweden här.