Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

ADHD – en neuropsykiatrisk pseudodiagnos som hänför effekter av samhällsproblem till barns genetiska förutsättningar – Mad in Sweden

Publicerat den

Av Lars Lundtröm.

”Neuropsykiatriska” diagnoser som ADHD utfärdas allt oftare och har invaderat uppfostran och utbildning. Inom skolsystemet hade man tidigare uppfattat uppmärksamhetsproblem som en pedagogisk fråga mer än som ett medicinskt problem.

Tanken att man måste stöda barn som inte hänger med, barn med långsam eller annorlunda inlärning, den inställningen bleknade under 1970-talet parallellt med att insikten försvagades att barn är olika och utvecklas i olika takt och på olika sätt. Mottot ”alla har samma värde trots olikheter” ersattes med ”alla har samma värde eftersom vi är lika”.

ADHD uppfattas nu allmänt som något man ”har” trots att diagnosen enbart grundas på beteendebeskrivningar. Sammanblandningen av ADHD som både orsak och verkan noterats av Göteborgsforskare (Erlandsson m fl), som analyserat hur amerikanska NIMH (National Institute of Mental Health) informerar föräldrar om ADHD. Studien är publicerad 2016 i International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being.

För att komma ur cirkelargumentationen hävdas att ADHD orsakas av dopaminbrist i hjärnan. Dock har någon kemisk obalans inte kunnat påvisas annat än som direkt effekt av ADHD-medicinering. Inte heller har ärftligheten påvisats vara särskilt hög i jämförelse med andra personlighetsdrag. Förmodligen finns bland ADHD-diagnosticerade någon liten andel förlossningsskadade, men de är långtifrån de 15 procent som kan diagnosticeras.

Barnsdomserfarenheter och ADHD

En annan svensk undersökning av över 107 700 individer (Björkenstam m.fl), publicerad 2016 i Journal of Psychiatric Research, visar att svåra erfarenheter under barndomen – som dödsfall i familjen, föräldrars missbruk, psykiska problem, kriminalitet, skilsmässa, låg inkomst, socialstöd och bostadsproblem – kan relateras till ökad risk för att barnet senare drabbas av missbruk, psykos, depression, ångestproblem och ADHD. Forskarnas slutsats är att allt bör göras för att tidigt motverka effekterna av tyvärr vanliga svåra erfarenheter från barndomen.

Varför skenar en biologiskt obevisad ”neuropsykiatrisk” diagnos?  Vilka intressen gagnas av att orsaken förläggs till en genetiskt betingad funktionsnedsättning med narkotikaklassad psykofarmaka som främsta medicinering?  Läkemedelsindustrin som manipulerar läkare för att öka sina vinster? Politiker som undviker att ta ansvar för samhällsproblem? Föräldrars oftast dåliga samveten som önskar skuldbefrielse? Är det en kombination av dessa intressen som ligger bakom explosionen av psykiatriska diagnoser? En diagnos kan dessutom eftertraktas som orsak till att allt inte gått så bra i livet som det annars borde, eller som ett sätt för en individ att undantas från samhällets krav som upplevs övermäktiga och förmedlas av omgivningen.

Läs hela artikeln här.