Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

När vården särar på det som hör ihop – Mad in Sweden

Publicerat den

Av Bianca Andersson

Något jag aldrig riktigt har förstått är att man inte bara inom psykiatrin utan även inom primärvården inte bara skiljer på det fysiska och psykiska utan även skiljer olika symtom åt som om de vore olika saker eller olika sjukdomar.

När jag var 19 år och kom i kontakt med psykiatrin hade jag även olika somatiska besvär. Jag blev utredd hos en reumatolog för ledsmärtor. En annan utredning gjordes hos vårdcentralen för magsmärtor. Ytterligare en annan hos ögonspecialist för svidande ögon. Ingen instans hittade något fel på mig men mina smärtor fortsatte. Jag fick starka smärtmediciner istället för en utredning var smärtorna kom ifrån.

Inom psykiatrin har man också särat på olika symtom och behandlat de som om de inte hörde ihop. Olika enheter tar emot olika problem. En ätstörningsenhet. Ett team för självskadebeteende. En psykolog för PTSD. En sjukgymnast för kroppsuppfattningen eller massage. En läkare för mediciner. Hade man flera saker samtidigt körde det ibland ihop sig och någon av dessa hjälpinsatser kunde då utebli.

Som svår självskadepatient lade läkare all fokus på just det, mitt beteende, och man behandlade inte orsaken, mina trauman. När självskadorna hade minskat ökade mina problem med ätstörningen och plötsligt var det detta man fokuserade på. Mina fysiska smärtor ville psykiatrin inte behandla utan då kopplade man in neurologen.

Jag kände mig ofta som om jag var multisjuk. Jag hade så många olika symtom och problemen i min vardag tycktes aldrig ta slut. Vården delade upp alla mina symtom och satte olika etiketter på dem. Jag skickades till olika mottagningar där den ene inte visste vad den andre gjorde. Det fanns ingen kommunikation mellan den somatiska och psykiatriska vården som om kropp och psyke är vilt skilda saker. Men även kommunikationen inom psykiatrin var bristfällig. En utredning på den psykiatriska öppenvården lästes inte av läkarna inom slutenvården vilket ledde till negativa konsekvenser för mig.

Läs hela artikeln här.