Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Vad vi vet men väljer att inte göra något åt i diagnossamhället – Mad in Sweden

Publicerat den

Av Rikard Marteleur.

Brister i barns hemmiljö utifrån deras relation till sina primära omsorgsgivare påverkar barns utveckling och hänger tätt samman med beteendeproblematik senare i livet.

Det är i dagens forskning välbelagt att såväl omsorgsbister, som den påföljande beteendeproblematik dessa kan orsaka, påverkar dessa individers utveckling och sociala status hela resten av deras liv. Detta i form av sämre social status och fler sociala samt hälsomässiga problem än barn som inte utsatts för följande omsorgsbrister (Felliti, 2014).

Barn med en otrygg anknytning präglas i högre grad av en emotionell osäkerhet i sitt umgänge med kamraterna (Sroufe 1999). Det gör att de lättare överväldigas av de starka positiva och negativa känslor som alltid åtföljer samverkan mellan yngre barn. Resultatet kan bli att de stör andra barns aktiviteter, vilket ökar sannolikheten för avvisande och uteslutning. En s.k. negativ transaktionell kedja uppstår där de barn som mest behöver goda relationer för att kompensera för tidiga negativa sociala erfarenheter är de som har den lägsta sannolikheten att lyckas etablera dem. För att bryta denna utveckling krävs att andra vuxna hjälper till att ordna lek och samverkan mellan barnen. Både under- och överengagemang hos föräldrar i barnens aktiviteter leder till lägre social status mellan kamraterna (Ladd och Hart 1992). Socialsekreterarens uppgift blir alltså här enbart att utforska hur föräldern med ett ”lagom” engagemang kan stötta barnets relationer till jämnåriga. Upptäcks istället bristerna som ligger till grund för barnets relationssvårigheter tidigt, är prognosen mycket bättre för att barnet kan hjälpas att inte utveckla social problematik och ohälsa senare i livet.

Läs hela artikeln här.