Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som ofta är normala, eller i alla fall förståeliga, reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika symtom som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess olika symtom och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för såväl enskilda barn, unga och vuxna, som för samhället och folkhälsan.

/Lasse Mattila

Utsattheten är inte satt i karantän

Publicerat den

Det är speciella tider vi lever i. Medan stora delar av samhället isoleras och stängs ner tar utsattheten inte hänsyn till rådande situationen. Tvärtom tror jag att utsattheten blir än större i dessa tider då mycket av samhällets skyddsnät sätts på prov och stänger ner.

Skolorna begränsar sina verksamheter. Vården reducerar sina besökstider och begränsar tillgängligheten för de behövande. Socialtjänster minskar den ”utåtriktade” verksamheten kraftigt och genomför på sina håll inga hembesök längre. Utredningarna drar ut på tiden och behövande blir utan den stöd som de behöver och ibland är helt beroende av. Hur sociala isoleringen påverkar människornas livsvillkor och förutsättningar på sikt är ännu tidigt att säga, men det känns lite som att allting ställs på sin spets i tider som denna.

Relationen en viktig framgångsfaktor

Under de drygt 25 åren som jag arbetat med barn och unga i utsatta livssituationer har jag sökt att identifiera olika framgångsfaktorer i detta arbete. Det jag idag betraktar som den i särklass största enskilda framgångsfaktorn är relationen. Relationen mellan barnen och de viktiga vuxna som finns i deras omgivning. Det kan vara mor- eller farföräldrarna, det kan vara läraren eller föreningsledaren. Det kan vara grannen. Det är i relationen vi skapar förtroendet, tilliten och så småningom också förändringen, som ibland är en ren livsnödvändighet.

Vi behöver inte ta på oss terapeutkoftan för att göra skillnad

Jag tog för en tid sen del av studie där man hade intervjuat vuxna som under sin barndom hade växt upp i missbruksmiljöer. Man hade frågat dem vilka som varit de viktiga vuxna i deras liv under uppväxten. Det var intressant att få ta del av svaren. En del nämnde just någon av mor- eller farföräldrarna, eller en lärare, som den viktiga vuxna. Någon nämnde en nära vän till familjen. Det fanns dock ett svar som etsade sig fast lite extra i mig. Det var en som nämnde att det var busschauffören som var den viktiga vuxna som spelade en avgörande roll för hur livet sedan kom att utveckla sig. Det fick mig att reflektera kring vad som egentligen betyder något i vårt agerande och i vårt stöd för utsatta barn och unga. Vi kanske inte alltid behöver ta på oss den stora terapeutkoftan för att göra skillnad, utan det kan räcka långt med en vardaglig mellanmänsklighet. Att vi ”bara” ser någon, hejar, och bekräftar någons existens kan betyda allt. Det var berörande och hoppingivande att få läsa reflektionerna som framträdde i studien.

Behoven tar ingen paus

När vi lever i dessa tider med minskade sociala kontakter är det viktigt att vi tänker hur vi ändå kan se och stötta dem av våra barn och unga (och vuxna) som behöver det som mest. Det kan vara lätt att tänka att rådande situationen och den sociala isolering som denna resulterar i också kan ge ett andningshål och en paus i en hektisk vardag, och att detta även gäller våra barn och unga. Och så kan det kanske vara för en del. Jag tror dock tyvärr att så inte är fallet för dem av våra barn och unga som behöver oss som viktiga vuxna som mest.

Ett samtal kan vara skillnaden mellan hopp och en mänsklig katastrof

Vad kan vi då göra för att utifrån rådande omständigheter ändå ge hopp och stöd till dem som behöver det som mest? Jag tror att en bra början är att vi inte underskattar vår egen betydelse för en annan människa. Att vi förstår att det vi gör (eller låter bli att göra) gör skillnad och betyder något för dem som vi möter i vår vardag (eller som på annat sätt berörs av vårt agerande och engagemang). Finns möjligheten så tror jag också att det är viktigt att vi är närvarande, gärna fysiskt, men om inte annat så känslomässigt och mentalt. Att vi håller kontakten, om så digitalt eller genom ett samtal. Jag vet av erfarenhet att ett samtal ibland kan vara skillnaden mellan liv och död. Mellan hopp och en mänsklig katastrof. Så låt oss odla hopp. Låt oss hålla kontakten. Låt oss visa och nyttja kraften i våra mellanmänskliga relationer. Det behöver våra utsatta barn och unga, liksom samhället, idag kanske mer än någonsin.

Lasse Mattila