Känslor är inte sjukdomar, störningar eller dysfunktioner. Jag ser att vi i vår samtid har en tendens att patologisera och sjukförklara det som det som egentligen är funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Detta leder bevisligen inte till någon hållbar positiv förändring för vare sig oss själva, våra barn och unga, samhället eller folkhälsan.

För att vi ska kunna skapa hållbar positiv förändring behöver vi kunskap om och förståelse för de bakomliggande orsakssambanden till de olika uttryck på lidande som vi upplever eller möter i vår vardag.

Jag vill i mitt arbete bidra till en ökad förståelse för psykiskt lidande och dess olika uttryck och orsakssamband, samt till ökad kunskap om hållbara alternativ till dagens biomedicinska och farmakologiskt inriktade människosyn. Detta för att skapa hållbar positiv förändring för både våra medmänniskor och för samhället.

På besök hos verkligheten

Idag på besök hos verkligheten för ett växande antal människor i vårt samhälle. Som ombud för en ung vuxen i möte med psykiatrin. Sitter fortfarande och reflekterar kring vad det vad som egentligen hände i rummet. Kring makt(o)balanserna i relationerna och i kommunikationen. Kring den människosyn som dominerar och sätter tonen för samtalen om de symtom som livets påfrestningar resulterat i. Kring den krock som ibland uppstår mellan de vårdsökande och de som är till för att hjälpa.

Den unge vuxne, vi kan kalla honom för Rikard, har varit föremål för sjukvårdens insatser i 4-5 år nu. Det började inom somatiska vården, men övergick efter ett års förskrivning av smärtstillande till psykiatrin. En snabb eskalering av förskrivningar. 64 förskrivningar på ett år, 39 olika mediciner, 14 olika psykofarmaka, 12 olika läkare.

Vi kan konstatera att de allra flesta av insatserna under de åren som Rikard varit föremål för psykiatrins insatser handlat om farmakologiska behandlingar. Rikard själv konstaterar att detta inte har hjälpt, tvärtom upplever han att de aktuella insatserna förvärrat hans situation. En situation som under de senaste åren inte bara handlat om många och svåra biverkningar av den ”cocktail” av psykofarmaka som han konsumerat, utan även om beroende som han dock idag har tagit sig ur, mångt och mycket helt själv.

Läkaren rusar in i rummet 20 minuter försenad och med andan i halsen. Utan större presentationer tar han, till synes med sitt ämbetes rätt, över samtalet. Uppträder stressat. Vet inte om det beror på något han varit med om innan han kom till mötet, om det faktum att Rikard krävt detta möte utan att läkaren egentligen hade möjlighet till det, eller om min närvaro i rummet. Jag låter det passera.

Tio minuter efter den intrycksfulla entrén slänger läkaren ur sig en diagnos utifrån vad han under sin monolog hört sig själv säga. En diagnos som aldrig vare sig nämnts eller misstänks under de åren som Rikard varit föremål för psykiatrin. Behandlingen skulle läkaren återkomma till, det var länge sen han hade en patient med denna diagnos. Efter ytterligare fem minuters monolog återkommer läkaren till behandlingen (alltså utan att ha undersökt något eller lämnat rummet för ytterligare input); antidepressiva läkemedel. Rikard konstaterar bestämt att han inte är intresserad. Han vill veta mer om vilka medicinfria alternativ det finns för tillfrisknande. Han har genom kompisar hört om bl.a. biomedicinska tester och terapier, psykosociala terapier, och andra insatser som syftar till att förstå och behandla de bakomliggande orsakerna till symtomen. Krock. Rikard vill ha en långsiktig och samordnad plan. Det var det som var ett av huvudsyftena för honom med dagens möte. Krock. Han vill ha mellanmänskligt och praktiskt stöd i vardagen. Stöd med det som han aldrig fått möjlighet att lära sig om livets basala färdigheter. Krock.

”Det är svårt att jobba med en del av symtomen utan mediciner”, konstaterar läkaren. Krock. Jag börjar känna mig besvärad. Besvärad av den närmast totala avsaknaden av mellanmänskligt möte, men också av min egen reaktion där jag helt börjar tappa både förtroendet och respekten för ”överheten”. Jag hade känt större respekt om vederbörande hade konstaterat att han inte har den blekaste aning om orsakssambanden till Rikards symtom, men att han verkligen skulle vilja utforska detta tillsammans med honom. Villkorslöst och förutsättningslöst, över de fält som även sträcker sig över de farmakologiska vidderna, så som Rikard själv önskar. Det blir inte så idag. Idag blir det en dag inom den smärtsamt (o)bekväma diagnostik- och behandlingsnormen inom svensk psykiatri anno 2020.

Det som ändå känns hoppfullt i detta biopsykiatriska och farmakologiska träsk av trångsynthet och okunskap är Rikards egna reflektioner och vilja att hitta bortom det som somliga benämner som sjukt. Bortom stigmatiserande och skadliga diagnoser och mediciner. Den som letar han finner. Rikard har börjat leta, och han kommer också att finna. Det finns åtskilliga (och evidensbaserade, för den som efterfrågar det) alternativ till både förståelse och behandling av de symtom som livets påfrestningar genererar. Det gäller ”bara” att hitta rätt och att få praktiskt mellanmänskligt stöd på vägen dit. Det är det stöd som ”verklighetsbesök” som dagens belyser behovet av med en otäck precision.

Lasse Mattila